Jaha, nu är det kokta fläsket stekt, tänkte jag.
Imorgon ska jag hjälpa Mena flytta och därför fortsatte vi att sova över här i våningen, det var ju omöjligt för oss att vara i Vallentuna. I vilket fall som helst så hade vi ordnat det bra för oss. Vi hade ätit, jag hade tänt i spisen, Mena höll på att ställa undan i köket och då ringde det på dörren. Jag min idiot öppnade.
Julietta klev in. Hon stirrade på Mena och utbrast:
’Jaså, den söta lilla städerskan har kvällstjänstgöring.’
’Du använder inte den tonen just nu,’ sa jag.
Julietta cirklade kring Mena som ett fysiskt överlägset rovdjur som studerar en bräcklig hind innan hon kastar sig över offret.
De stod på den stora, rödskimrande pakistanska mattan. Ovanför dem glimmade kristallkronan
Plötsligt var det något som hände. Mena tog ett steg mot Julietta. Hennes ögon var hotfullt sotsvarta, innan jag ens hann uppfatta vad det var som hände så greppade Julietta tag i Menas hår och började slå henne i ansiktet. Mena skrek till och så var slagsmålet i full gång och bordet med mässingsakerna for i golvet med ett brak.
Det hela slutade lika snabbt som det börjat. Julietta kom först på fötter och spottade mot Mena innan hon klev ut i hallen.
Ytterdörren brakade igen med ett obeskrivligt dån.
Mena reste sig upp med drottninglik värdighet.
’Hon kallade mig hora. Nästa gång dödar jag henne. Har du haft henne medan vi varit ihop?’
’Det var tidigare.’
Då började Mena gråta.
