Jaha, det glansfulla mötet om The Eurostates konstitution föll ihop med ett ljudligt brakande.
Alla rusar åt alla håll, alla skyller varann, framför allt skyller man på den italienska fjanten som inte hade intellektuella kapacitet att hålla ordning på en skock mötesrävar som alla representerar olika stater med olika utgångspunkter.
Jag skrev om det för flera veckor sen, nu är det samma sak igen. Polen och Spanien har båda tjutit av ilska och harm när den demokratiska matematiken ska reducera deras röstetal till den storlek som motsvarar befolkningsstorleken.
Hustrun ringde och sa:
’Nu har väl en cyniker som du fått vatten på din kvarn.’
’Vad mer kunde man vänta sig när man har att göra med en politiskt primitiv nation som Polen. De har ju befriat sig från The Sovietstate och nu ska de med i The Eurostate, antagligen är likheterna vid vissa tillfällen större än skillnaderna.’
’Du är verkligen ohistorisk,’ sa hustrun.
’Och Spanien, en nation med en elit som inte fattat att imperiet upphörde existera 1588 när den spanska armadan besegrades och att de nu är ett land som lever på subsidier från de flitigare nordeuropeiska länderna. Tror verkligen de där paellamumsande figurerna att landet ska vara primus inter pares med länder som faktiskt bekostar deras nuvarande välstånd?’
’Ord, ord, ord,’ sa hustrun och citerade Hamlet. ’Du ska veta att det här kommer att läggas till akterna om något år. Det är bara att skruva åt bidragskranarna till Spanien och hota Polen med att bidragsregnet inte blir lika ymnigt som de trott. Vips så står det några regeringsföreträdare med mössan i handen och ber så snällt om att få omförhandla. Har du köpt julklappar ännu?’
’Va?’ sa jag oförberedd på kvinnors sätt att byta samtalsämne från internationell politik till julklappskonsumtion.
