Jag vaknade tidigt av att någon ringde intensivt på dörren. Där stod tre barn och betraktade mig med stora ögon. Flickan bar vit särk och hade luciakrona med tända ljus. En av pojkarna var stjärngosse med toppig pappmössa. Den andre var utklädd till tomte och släpade med sig en röd plåtlykta med ett brinnande stearinljus.
Barnen skred lite räddhågade in i hallen medan de sjöng ’Natten går tunga fjät’ med tunna röster som ibland darrade till av osäkerhet inför den främmande mannen som backade bakåt och försökte le trots den molande huvudvärken.
Glottén var styckets ivrige regissör. Han höll en videokamera framför ansiktet samtidigt som han med handviftningar instruerade den lille hopen och gestikulerade att jag skulle sätta mig i en stol i salongen. Där fick jag kaffe, lussekatter och söndersmulade pepparkakor.
Glottén hade dessutom med sig en termos med het glögg. Efter två koppar försvann min huvudvärk som genom ett trollslag. Den energiske Glottén hämtade barnens föräldrar, hällde ännu mer glögg i kopparna och fick mig att tillsammans med de andra sjunga ’Hej, tomtegubbar slå i glasen’ samtidigt som vi stod upp och knackade kopparna mot varann. Glotténs barnbarn fick igång Tv:n, låg på golvet och tittade på en tecknad film medan vi vuxna berusade oss på glögg och mumsade torra lussekatter.
’Trevlig våning,’ sa Glotténs frånskilda dotter och tindrade fuktigt med ögonen.
’Visst är det en fin tradition från medeltiden med Lucia,’ sa Glotténs andra dotter som var gift med en tjock ICA-handlare i Skogås.
’Ja, det är det,’ mumlade jag trots att jag visste att Luciafirandet började så sent som 1927 och var ett påhitt för att öka upplagan på Stockholms Dagblad.
De tända stearinljusen, värmen och den okonstlade glädjen gjorde att jag måste smita ut ett slag i köket för att torka ögonen.
Vad är det egentligen för liv jag lever? Föraktar jag människorna?
