Jag vaknade sent och trots att jag ätit så mycket kvällen innan var jag hungrig och smällde i mig en stadig frukost, efter frukosten kom tröttheten och jag sov en timme.
Vid lunchtid gjorde dottern och jag pepparkakshuset, hustruns lilla hytta var ingenting mot den skapelse vi lyckades få ihop. Det är tradition hemma hos oss att göra pepparkakshus. Under åren har det blivit en mängd olika hus, allt från sommarhuset på Kastö till Stockholms Stadshus. Ett år förlyfte jag mig och planerade för att göra hela Gamla Stan, det blev alltför arbetsamt och slutade med att det mest liknade en ganska dyster klunga hus på en ö.
Trots att jag genom åren varit en flitig konstruktör av pepparkakshus så är det bara en episod jag jämt och ständigt blir påmind om. Den kommer säkert att dyka upp på julafton och då kommer folk att säga ’kommer du ihåg’ och så kommer en variant på historien och alla skrattar.
Händelsen ägde rum för många år sen. Barnen var små och vi var några stycken som samlats till glögg, ljusstöpning och ihopsättandet av familjens eget bakade pepparkakshus. Då brände jag mig på det smälta sockret och sprang ut i badrummet för att spola kallt vatten på brännsåret. När jag återvände till köket insåg jag att de andra satt vid Tv:n där de drack glögg och glammade. Då blev jag sur. Skulle jag stå ensam i köket och sätta ihop pepparkakshuset? Aldrig i livet, tänkte jag, slängde det smälta sockret i vasken och satte ihop huset med Karlssons Klister.
Så gick julen, det blev julgranslundring med föräldrar och barn. Vi strippade granen, slängde ut den genom fönstret och åt en god middag. När vi vuxna satt kvar vid bordet frågade barnen om de kunde äta upp pepparkakshuset.
'Visst,' sa jag.
Julgransplundringen slutade dock i visst tumult när barnen plötsligt kom tillbaka och sa att pepparkakshuset smakade konstigt.
'De har ätit Karlsons klister,' sa jag.
'Det är giftigt,' sa någon.
Då började mammorna hojta att det var giftigt att äta Karlssons klister och nu måste alla barnen kräkas. De mindre började grina och en pappa höll barnet upp och ned i benen och väste kräks, kräks för guds skull.
Det är inte kul när det står en klunga barn i serveringsgången och mammorna grinar och alla barnen försöker kräkas på samma gång.
Till slut var det någon som fick kontakt med ett sjukhus som sa att det inte var någon fara. Det var bara ett dricka ett glas fet mjölk.
Av alla mina pepparkakskonstruktioner är det bara just den händelsen jag får höra talas om
