Jag avskyr att köpa julklappar. Därför gick jag ned till stan, men greps av svårmod och svängde av vid Kungsträdgården, tog den trånga Stallgatan till Nybroplan och därefter fin-de-siecle promenad längs Strandvägen ut på Djurgården. Djurgården är ett ställe, där kan man gå och tänka, tänka på det som är, på det som varit och på det som kanske ska komma.
Av någon anledning promenerade jag förbi den sorgsna byggnad som kallas Orangeriet och av någon anledning stod Astrid på farstubron iförd gröna gummistövlar, mörkblå oljerock och svarta jeans.
Jag bjöds på kaffe med Pfefferkuchen och gick runt för att studera hennes porträttsamling. Det var idel äldre porträtt, brunmurriga färger och förgyllda ramar, några ellipsformade. En väldig landskapsmålning hängde över soffan i ett av rummen, Astrid sa att hon trodde att den när som helst skulle kunna trilla ned. Jag sa att det krävdes två personer för att ta ned den och hon sa att hon hade trott att en man med mina muskler skulle klara av det ensam.
Det ringde i telefonen och när Astrid kom tillbaka sa hon att våra vänner äntligen hade fångat in den irakiske diktatorn.
’Det måste firas för nu ökar mina investeringar i värde,’ sa hon och öppnade en flaska champagne av den billigare sorten.
Ute hade det börjat mörkna. Det var tyst och stilla i huset.
’De dödar honom säkert,’ sa hon och lyfte glaset till en skål och log.
