Ja, djävlar, kräket gick rakt på tråden och knallskottet brakade till. Det var strax efter tre. Under loppet av en sekund kom jag på fötterna och rusade ut på gården med ficklampa och ridpiska. Men kräket hade hunnit undan och efter en stund hörde jag i fjärran en bil som rivstartade.
Nu kommer det att dröja innan kräket kommer igen, fast människor av den typen brukar komma igen. Det är frågan om misslyckade, ensamma typer, bortskämda av mamma som odlat illusionen om att de är världens mittpunkt och kan få allt utan ansträngning. De tycker att världen är orättvis som förnekar dem att vara nära en kvinna. Jag gissar att kräket i bilen blev mycket upprörd över att bli avbruten i en verksamhet han betraktar som en självklar rättighet för sin egen del.
Längst ned i den sjuka själen sitter en otvättad runkare som njuter av att känna makt över den svage. Den makt han så hett åtrår och inte kan få i vardagslivet, den skaffar han sig genom att smyga i mörkret för att snatta snap-shots från andra människors privatliv.
Kräket som smög här ute är samma slags person som Ian Huntley, britten som sommaren 2002 mördade två småflickor i sitt badrum och vars rättegång just nu pågår vid Old Bailey i London. Det är vidrigt att läsa om hur han vrider på sanningen och ljuger för att skydda sig själv, men den skicklige åklagaren får honom att bit för bit avslöja sig själv.
Män av den här sorten, och det är nästan alltid män, är sjuka och går inte att bota. I en mening är de naturligtvis ömkansvärda varelser då deras driftliv gör dem till så föraktade varelser att till och med fängelsernas invånare slår ihjäl dem för att själva få uppleva en känsla av normalitet.
Problemet är att de uppfattar sin sexualitet som lika naturlig som den sexualitet som finns hos den övriga befolkningen. Jag har läst mig till att det finns inga som helst vetenskapliga undersökningar som visar att kräk av den här kategorin kan förändras. De kan visserligen låsas in på livstid eller så kan kirurgens skalpell för alltid befria dem från driftlivet.
Jag är motståndare till dödsstraffet, men i det här fallet och i alla andra fall av sexuellt relaterat våld mot kvinnor känner jag en dragning till att kasta de rationella argumenten över bord och säga att ja, vi har ihjäl kräken.
Detta för att visa samhällets totala avståndstagande.
Detta för att säga till hälften av jordens befolkning att de kan räta på ryggen och inte behöver vara rädda.
Någonstans i det resonemang som konstaterar att den sjuke i vissa avseenden inte kan ansvara för sina handlingar finns en djävulsk svaghet inbyggd så länge som det inte går att nöjaktigt definiera egenskaperna hos de sjukdomstillstånd som ger individen ansvarsfrihet.
