Idag snöade det ymnigt och blåste kraftigt. Jag hämtade jag julgranarna hos Bengtsson och lämnade över familjens julgåva. Jag vet inte vad det var, det är mor som ordnar den julgåvan. Bengtsson och hans fru stod på gårdsplanen. Vi tog i hand, handen var narig av kroppsarbete. Hans fru hade en mjuk och liten hand.
De frågade om mor och jag sa att hon klarade sig bra. De bad mig framföra sina julhälsningar. På vägen till bilen sa Bengtsson att jag skulle säga till mor att det var dags att ta ned den stora björken vid vägen.
’Jag har sagt det till henne i fem år. Björken är sjuk och snart blåser den omkull. Kan inte du säga att du också tycker det.’
’Det lovar jag,’ sa jag.
Marianne luktade alkohol när jag kom med granen. Hennes man Kurt var inte hemma, han åt julbord med en av de många styrelser han sitter med i.
Jag drack kaffe med Marianne och när hon lämnade bordet för en stund tog jag en sked av hennes kaffe. Det var ingen sprit i koppen, bara kaffe.
Det är givetvis meningslöst och genant att skriva så här: Jag fattar inte varför hon skåpsuper. Hon har ju allt man kan önska sig.
