.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
tisdag, december 09, 2003
 
Herbert drog mig runt till några fullkomligt ointressanta gallerier med marknadsanpassad konst som bara vill väcka förvåning. Den sortens konst är lika tom på innehåll som den extremt hantverksskickliga konsten.
Senare under dagen hamnade vi på mottagning hos en av hans vänner. Våningen var magnifik och belägen i ett gammalt palats omgivet av en vanvårdad trädgård. Herberts väninna, Francesca, var i min ålder och hade en effeminerad son vid namn Balthazar.
Väggarna var fyllda av förfärligt urusla bilder som alla hade homoerotiska undertoner. Det handlade om nakna, muskulösa män som springer, hoppar eller sitter i olika poser. Bildvärlden påminde något om Eugène Janssons intresse för nakna män. Jag måste erkänna att jag blev något förbryllad.
’Bry dig inte om det,’ sa Herbert. ’Det var Francescas farbror som samlade på det där skräpet.’
Jag gick omkring bland gästerna och talade engelska med italienare. Det lustiga var att de försökte tala engelska på samma sätt som de talade italienska, det blev bara komiskt med alla handviftningar och italienska anglicismer. Det italienska skolsystemet offrar inte mycket tid på att lära människor engelska. För några år sen läste jag att någon med ansvar för skolverksamheten i Italien hade sagt att detta med att lära sig ett främmande språk är liktydigt med att släppa in smuts och orenlighet i sinnet hos den italienska ungdomen.
Francesca var gallerist, det hon visste om svensk konst var ungefär lika mycket som jag kände till om modern konst på Grönland. Men hon hade en samling porträtt från artonhundratalet som var fascinerande. Francesca poängterade att flera tavlor var kopior. Försäkringarna var hutlöst dyra och om man betalade hamnade pengarna ändå hos brottslingarna, sa hon. De stjäl tavlor, har dem i garderoben en tid och sen tar de kontakt med försäkringsbolagen som tvingas betala för att få igen de kidnappade objekten. Bolagen betalar hellre en miljon euro till inbrottstjuven och får igen tavlan än ersätter försäkringstagaren med fem miljoner.
Lyckligtvis mötte jag David som fortfarande såg ut som den personifierade brittiskheten i tweedkavaj och sidenhalsduk i stället för slips. Vi gick ut i trädgården eftersom David ville röka, han var irriterad över att Francesca inte tillät rökning inomhus.
David hade en bekant som vistades i Saudi-Arabien. Han berättade en blodisande historia om hur man med en hårsmån undkommer döden när al-Qaida slår till.
Jag drog mig till minnes att bombattentatet i början av november beskrevs i nyhetsrapporteringen som att det riktades mot ett område för gästarbetare. I själva verket var byggnadskomplexet det religiösa Riyadhs inofficiella horhus för utlänningar och den saudiska eliten. Davids bekant hade varit där med några bekanta, men tröttnade av någon anledning och började köra hem. Efter bara ett par hundra meter tvingades han svänga av vägen för att inte krocka med en lastbil som kom körande i full hastighet. Han klev ur sin bil och skrek åt vad han trodde var en full idiot. Då kom explosionen, tryckvågen slängde honom till marken och bilen förstördes av omkringflygande bitar av betong och metall.
’Han är hemma i England nu,’ sa David. ’Sitter bara och skakar och är livrädd för människor med arabiska kläder.’
 


Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger