Hemma i arbetsrummet och nedsjunken i den blå fåtöljen. Det är tyst ute; gatan och kvarteret håller så sakteliga på att gå till vila.
Jag sov på planet från Rom så jag var utvilad och kunde köra med skivstången när jag kom hem. Nu har jag ätit, gjort kaffe och hällt upp en konjak. Här i arbetsrummet dånar Bachs cellosviter framförda av Pablo Casals. Det är till sån musik det går att tänka och nu ska jag resonera.
Det är följande fråga jag vill ha svar på:
Varför kontaktar Herbert mig och erbjuder mig ett förnämligt jobb? Uppriktigt sagt tycker jag det är underligt och en smula over-kill.
Om jag nu försöker förstå Herbert så antar jag att hans arbete går ut på att skaffa information åt uppdragsgivarna som i sin tur ger honom den information han behöver för att arbeta.
Är det på det sättet, vilket jag tror, så är det märkligt att den här tysta konklaven inom The Eurostate inte känner till att den svenska riksdagens åsikt redan är klar.
Den andra möjligheten är att det är jag har som missuppfattat situationen. I stället kan det vara som så att det finns någon som har ett känsligare finger i vinden än jag och känner att det blåser upp till storm i den svenska förvaltningen. Det alternativet ger mig kalla kårar för det skulle betyda att det är jag som har missat någonting.
Men vad skulle det i så fall vara? Jag blir inte klok på det här.
Om jag nu försöker lugna ned mig och tänker så här:
Du har fått ett erbjudande och du vet att det man vill att du ska göra är helt problemfritt. Du behöver inte driva ränkspel, du behöver inte övertyga någon, det enda du behöver göra är se till att det blir business as usual. Sen kan du samla in vinsten och sova gott om natten.
Om det är på det sättet har jag ett fantastiskt flow. Det enda jag behöver göra är att se till att verksamheten fungerar, sen ger sig det ena efter andra.
