Gårdagens samtal med Herbert dunkar fortfarande i huvudet. Det var ett under att jag kunde skriva en redogörelse innan jag somnade.
Där satt jag alltså i arbetsrummet med en man som jag träffade för tredje gången och den mannen visste mycket om mig.
Han sa:
’Du som var radikal i ungdomen, idealist som stack från studierna och arbetade på fabrik i Södertälje, du måste ha lärt dig en hel del om svenska folket. Vad tror du? Om de får välja. Vill de ta mot order från våra vänner på andra sidan Atlanten? Eller vill de vara herrar i sitt eget hus? Hur tror du de resonerar?’
Jag försökte att hålla masken trots att det var som om jag hade suttit med en person som i förväg läst genom den fil i något dammigt arkiv som innehåller mitt livs historia.
’Vi har en hel del gemensamt du och jag,’ sa han och betraktade mig med sina blekblå ögon. ’Vi uppskattar bilder, vi har en bakgrund som rebeller. Det trodde du inte, va?’
’Nej,’ sa jag och kände det som om någon ställde sig med ansiktet bara några centimeter från mitt eget.
’Jag hoppade också av studierna och gav mig ut för att söka folket som mina kamrater. Vi var romantiker, vi trodde på det goda i människan. Hade någon sagt till oss att vi sökte den gode vilden i fabrikerna så hade vi inte förstått ironin. En gammal man sa till mig vad gör du här på fabriken, du som har chansen.’
Herbert skrattade och fortsatte:
‘I tider då man har man på känn att det blåser upp till oväder då måste man förstärka huset man bor i. Har man ett litet hus och inte har råd att köpa byggmaterial så man klarar av ovädret. Vad gör man då?’
’Man kanske ber grannarna om hjälp,’ sa jag som börjat fatta.
’Genau so,’ hojtade Herbert och sörplade i sig elefantwhiskyn som det hade varit vatten. ’Vad sa han?’ flämtade hustrun nyfiket när Herbert hade gått som sista gästen.
’Han sa att jag var välkommen till Rom när som helst för då kunde han och jag gå ut och titta på konst.’
’Bra,’ sa hustrun. ’Om du spelar dina kort väl har du ett jobb på gång. Vad ville han veta?’
’Vi spekulerade bara.’
’Spekulerade? Om vad?’
’Om olika scenarier. Har du berättat för Herbert om mitt jobb?’
’Jag känner honom knappast, jag har bara träffat honom helt flyktigt. Hade han läst din CV?’
’Det föreföll så, och inte bara det, han visste en hel om mitt liv. Han talade om till exempel om mor och visste vad hon hade gjort.’
’Det är precis den Herbert jag hört talas om, han vet allt. Lyd mitt råd och åk till Rom så fort du kan. Han har nåt på gång.’
’Hur tusan kan du veta det?’
Jag minns att hustrun fnissade berusat och la huvudet på sned:
’Vad säger du om jag säger att jag hört liknande historier tidigare? Du måste ta chansen. Det är du värd.’
’Chansen?’ sa jag.
’Inte bör väl en sån som du gå kvar här. Du har kapacitet för att finnas på den internationella arenan, du jobbar redan centralt här och du känner alla. Du skulle kunna göra ett bra jobb för Sverige.’
Ja, tänkte jag, det kanske vore en chans att ta. Samtalet kittlade givetvis min fåfänga, ett internationellt arbete skulle också kunna ge mig möjlighet att välja om jag ville bryta upp och starta ett nytt liv.
