Efter att ha lyckats sno åt mig en halv timmes sömn gick jag till nästa Luciafirande. Där under marmortavlan med inskriptionen SOPHIA ALBERTINA ÆDIFICAVIT blev det återigen glögg och pepparkakor.
En vitblond lucia med ett tåg av tärnor med glitterslingor i håret skred nedför en trappa som mynnade ut i stora salen. Ljusa adolf-fredrik röster flöjtade kliniskt rena under sjuttonhundratalsvalven. Publiken stod knäpptyst med glöggkoppar och spretande lillfingrar. De fladdrande ljusen blänkte i lackväskor och mässingspännen. Tärnorna formerade köruppställning bakom ljusdrottningen, sången svällde likt en kosmisk sufflé under ljuskronor och takstuckatur. Guds frid och nåd sänkte sig så över de arma själarna i landets klerikala elit. Blott utrikesministern var inte närvarande utan i Bryssel för att lämna bort nationens självbestämmanderätt i utbyte mot förmånen att få skicka svenska soldater att dö på Polens vida slätter eller i Anatoliens förtorkade berg.
Efteråt vandrade jag runt och konverserade. Storchefen tog i hand och sa att jag borde komma på tisdagens pubkväll för då skulle Antonsson göra sin alldeles speciella glögg. Jo, jo, tänkte jag, det är den med sockertoppen som jag lärde honom för att flera år sen.
Här fanns också Astrid som jag pratade med en god stund. Hon sa att det börjat snöa en smula och hoppades att de skulle få en vit jul där ute på Djurgården. Barnen skulle ju titta förbi, då var det alltid mer stämningsfullt med en vit jul. Tredjedag jul skulle hon ha stor middag, den allra käraste väninnan från Ekerö med familj skulle komma.
Jag nickade eftersom jag numera visste vem som åsyftades med uttrycket väninnan från Ekerö, det var det namn man använde för att informationen inte skulle läcka ut till eventuella terrorister som hukade i buskagen. Det var ju väninnan från Ekerö som ordnat att Astrid skulle få bo i Orangeriet, det hade hustrun talat om för mig, numera var Astrid en del av det entourage som elitens alla rättrogna damer ville tillhöra.
Astrid var fortfarande intresserad av att med min hjälp hänga tavlorna på rätt sätt och hoppade att jag skulle kunna titta förbi någon dag. För det mesta var hon hemma ensam, sa hon, dock inte dagtid den här veckan, det var så mycket att stå i innan jul så hon hade tvingats kallat in extra personal för att den rätta julstämningen skulle infinna sig.
