Det blev ingen god natt.
Mena var skräckslagen.
Den här situationen är inte bra. Bara en knäppning i stockvirket får henne att hoppa till.
Jag har alltid avskytt dessa kräk som snokar och smyger som om kvinnor var jaktbyten. Jag minns en gång för många år sen när vi var på landet. Det var jag, dottern och en klasskamrat till dottern. Vi hade skaffat Tv till landet trots mors protester.
’Man får inte en tonåring idag att stanna kvar på landet om man inte har Tv,’ sa jag och avgjorde därmed diskussionen.
Det var sommar. Nyheterna rapporterade om ett mord på en liten flicka i södra Sverige. Hon hade blivit kidnappad, våldtagen, sexuellt stympad och dumpad naken i en sopsäck ute i skogen. Jag minns min dotter och hennes kamrat. De stirrade tysta på Tv-rutan, deras ansikten var stela, de satt raka i ryggen som om någon sagt åt dem att sitta på det sättet.
Jag minns att jag tänkte att nu disciplinerar samhället två unga kvinnor som könsvarelser. De får inpräntat att det finns ett hot mot deras kön, att det finns män där ute som vill skada dem enbart för att de är kvinnor. Inte av något annat skäl.
Det är en fruktan en man aldrig kan känna. Ingen skadar en man enbart för att han är av manligt kön. En man skadas för att han är ett hinder för någonting, för att han har något som någon annan vill ha, för att han är soldat i en armé, för att han är en skit och förtjänar stryk. Mannen stympas inte och dödas inte på grund av sitt kön.
När jag växte upp fanns det några enkla regler för slagsmål. Man slår inte den som ligger, man sparkas inte, man slår inte en som har glasögon och man slår inte flickor.
Jag minns en gång en pojke som kom till oss pojkar och ropade:
’Kom med, det är en kille som slår en tjej, kom med så ska vi ge han stryk.’
Vi rusade iväg hela pojkskocken, men killen som bröt mot den oskrivna lagen att slå en tjej var försvunnen liksom den tjej som blev slagen.
Nu ska jag skjutsa Mena in till stan.