Det blev en utomordentlig fest och de sista gästerna gick halv tre. Vi dansade slängdans runt i hela våningen och alla sjöng con brio som om det hade gällt en färöisk kvaddans. Barnen skrek av glädje, storchefen hade en billig skjorta som blev mörk av svett, en militärattaché tappade vänster sko, statsrådet sa att det var den bästa julfest hon någonsin varit på och en presenil ambassadör pinkade på sig och forslades diskret ned till en väntande taxi. I ett av rummen såg jag ett yngre par kyssas som om jorden skulle befruktas under nattens tysta timmar och barnet födas fram på dagen nio månader efter vår fest. Jag utbringade flera skålar för julen, för Sverige, för kvinnan och skötte groggbordet en stund innan jag släppte det fritt. Whiskyn försvann i en rasade fart liksom konjaken och calvadosen. Jag sörjer calvadosen, det var fel att ställa fram den, nu är den slut. Fem lådor öl gick åt liksom en back läsk. Vid midnatt blev det pytt i panna och stekt ägg för dem som stannade kvar, till det ytterligare en snaps och rockmusik. Rolling Stones, de där schlagertrallande Beatles, en massa hits från sextio- och skjuttiotalen och om och om igen som ett mantra John Lennons Happy Xmas. Ja, Lennon, ja, min faderlöse jämlike och vän dånade ut i natten tills Glottén kom in och sa att han hörde allting in till sig. ’Inga problem,’ sa jag och slog upp en elefantwhisky som han tog mot och började prata golf med en dam som med tiden fick simmiga ögon. Det var i sanning en lyckad fest. Jag sökte också kontakt med Mena på datorn, hon svarade inte så jag lämnade ett meddelande. Nu måste jag sova