Denna kväll blev middagen en kebabtallrik på en sylta med arabisk svensktoppsmusik, tavlor med korancitat och väggbonader med Kaba och al-Aqsa.
Vid ett bord satt fyra män. Tre hade skägg, de bar den där virkade mössan som är ett tecken på muslimsk religiositet, kläderna verkade köpta på en basar i ett u-land. Den skägglöse mannen hade europeiska kläder och åt med kniv och gaffel. De tre andra åt med händerna, doppade brödet i maten och talade knagglig engelska med den skägglöse. Att de talade engelska betydde att de tre männen inte kom från den fransktalande Maghreben utan från, gissar jag, västra Asien.
Varför går jag nu till en billig kebabsylta i stället för att som vanligt sätta mig på en god restaurang? Vill jag vara fattigdomschique? Inte alls. Det är bara ett uttryck för min ilska över det sätt som den rika eliten behandlar världens fattiga.
Skratta åt det den som vill, men peka också på ett bättre sätt att visa missnöje över det sätt som världen sparkar de fattiga i arschlet.
Jag har funderat på Herberts antydningar. Att få utredningen att lansera det förslag som skulle kunna ge mig ett jobb i Cortenberg är nog inget större problem. Ger jag politikerna grundmaterial A så väljer de kompromissförslag A. Ger jag dem grundmaterial B så skulle de kunna, men behöver inte, välja kompromissförslag B.
Det sista är inte säkert, kalkylerar jag däremot med deras lättja så betraktar de mig som en auktoritet och väljer förslag B. Båda grundmaterialen är i princip likadana, ingen människa av kvinna född kan säga om det ena är sämre eller bättre än det andra, det handlar bara om olika synvinklar.
Nu till frågan: kompromissar jag med mitt samvete? Absolut inte. Jag är tjänsteman, inte politiker. Det viktiga är att verksamheten fortsätter. Mitt uppdrag är att se till att det blir som beställaren önskar. I det här fallet har de svenska beställarna och Herberts uppdragsgivare samma önskemål. Det betyder att jag kan få något extra utan att anstränga mig alltför mycket. Ibland måste man ha tur.
Nu ska jag ta kontakt med Mena.