Ah, bredbandsanslutningen fungerar perfekt. Trots Menas protester kom jag hit, hon ville ordna lägenheten ensam, så just nu sitter jag här nere i representationsvåningen och har installerat klart.
Jag fick en lång blick när jag frågade henne om hon hade använt dator. Sen satte hon händerna i sidorna och sa:
’Tror du att Argentina är ett u-land?’
’Jag ville bara veta,’ sa jag ursäktande.
’Vi hade datorer i undervisningen. Varför skulle vi inte ha det? Många elever fortsatte att jobba med reklam.’
Jag fortsatte att fråga henne och det visade sig att hon hade använt de vanligaste programmen. Fantastiskt. Vi kan stå i direktkontakt när jag är ute och reser.
Nu snöar det ännu mer. Jag tittar på de stora snöflingorna och ser hur Riddarfjärden och Norr Mälarstrand försvunnit bort i ett mjölkvitt töcken. Om jag lutar mig fram och tittar nedåt ser jag gatan och kajen med båtarna.
Plötsligt fick jag ett barndomsminne. Jag står i ett fönster och ser snöflingorna, samma sorts stora snöflingor som nu, och jag minns att fallande snö eller regn som slog mot fönsterblecket kunde få mig att känna en plötslig känsla av trygghet.
Nu som vuxen betraktar jag den fallande snön utan att känna trygghet.
Annat är det för de svenskar som just nu saknar ström. Det är de privata företagen, de som kallades entreprenörer eller aktörer och som åkallades som mänsklighetens frälsare under nittiotalet, de är de lycksökarna som har ansvaret, det är de som inte klarar av sin uppgift, det är de som med sitt agerande dömer ut den samhällsordning som är deras egen förutsättning.
