Vår Gunna begravdes idag. Det var mor, jag, mina två systrar och en väninna till Gunna. Vi hade aldrig sett henne förr, men hon berättade att hon en gång i tiden arbetat i familj, det var så hon lärde känna Gunna, och att de varit väninnor sen dess.
’Konstigt att jag inte kände till det,’ sa mor.
I vilket fall som helst så var det begravningsgudstjänst över Gunhild Märta Björkman i Skogskapellet på Skogskyrkogården söder om Stockholm. Prästen var en kvinna. Hon såg ut som en punkare med svartfärgat hår, tunga ögonlock och vit nästan genomskinlig hy. Prästinnan läste pliktskyldigast begravningsritualens text och strödde sanden i ett kors över den vita kistan. Jag fick tårar i ögonen liksom mina systrar. Minnena passerade i revy. Gunna, vår älskade Gunna, hon var vår självuppoffrande reservmamma när mor var på laboratoriet eller när hon var på kongresser och föreläste.
Jag kan fortfarande känna smaken från Gunnas pannkakstårtor med vispgrädde och jordgubbssylt. Jag kan fortfarande minnas hennes stränga min när hon förhörde läxorna då jag gick i de lägre klasserna och sen hur hon sakta ruskade på huvudet åt läxorna mina systrar läste när de fortsatte i gymnasiet.
Jag minns också hennes förvånade min när jag senare i livet berättade om något jag lärt mig i skolan. Jag förklarade för henne, jag minns hur hon tittade på mig, hennes ögon var utan pupiller precis som Tintins ögon trots att jag förklarade om och om igen och gjorde det så pedagogiskt som möjligt. Det tog mig en lång stund att inse att Gunna inte kunde begripa.
Kanske var det då jag fattade att människor man tycker om inte behöver vara så intelligenta att de begriper allt man säger. Jag tror det var då jag insåg att intelligens och kunskap inte är allt när man bedömer en människa.
Efter begravningsakten promenerade Marianne och jag in till stan medan Britta följde med mor i taxin. Marianne arbetar som lärare i ett förortsgymnasium, hon har ansvar för införskaffandet av praktikplatser till eleverna som till två tredjedelar består av invandrare.
’De struntar i praktikplatserna och vill bara vara där om de kan tjäna pengar. En flicka sa till mig att orsaken var att hon inte ville vara slav åt svennarna. Svennarna det är vi det.’
