Vi tog en promenad genom skogen och gick på stigar längs tysta, leriga fält. Just nu ser man inte mycket liv i de här trakterna. Människorna kurar hellre i stugvärmen. Den svenska nationaltystnaden bryts bara då och då av en kråkas kraxande eller mullret från ett jaktplan som övningsflyger.
Det är som om livet här ute skulle vara reducerat till det mest nödvändiga. Men så är det ju inte. Människan är aldrig ensam. Hon befinner sig i en väv av omständigheter som en fluga fångad i ett spindelnät. De omgivande krafterna, hur långt borta de än har sitt upphov, kommer förr eller senare att påverka våra liv. Det kan vara ett beslut vid ett sammanträde. En naturresurs som sinar. En valuta som faller. En folkmassa som kommer i rörelse.
Kraften från de sociala förändringarna färdas över jordytan precis som när svallvågorna forsade tre gånger runt jordklotet då Krakatau exploderade i Sundasundet den 27 augusti 1883.
Men nu är det 2003 och kylan måste besegras med värme. Jag har sågat och huggit ved någon timme. Yxan är nyköpt, den som fanns här i vedboden var oduglig. Den jag använder nu klyver träna som en glödhet kniv skär genom fruset smör.
När jag huggit färdigt hade Mena bakat och gjort en mustig soppa. Sen duschade vi i den lilla duschkabinen. Mena satte upp håret i en knut. Hon gör så när hon ska arbeta. Just nu tecknar hon av mig medan jag skriver det här. Jag har smygtittat på bilden och den är precis så där minutiöst detaljerad som alla de andra av hennes teckningar.
Helst av allt skulle jag vilja att vi la oss i sängen. Livet är alldeles för kort för att man ska undvara erotikens fröjder. Ibland undrar jag om det inte hade varit bäst för mig om jag hade varit en shejk med ett harem av kvinnor jag kunde förlusta mig med. Eller kanske en romersk kejsare med fri tillgång till kvinnokroppar.
Det är märkligt hur en person som jag kan leva det dikotoma liv jag gör utan att bli galen. Utåt sett är jag en artig ämbetsman som åtnjuter förtroende från chefer och politiker. De skulle bara veta vad jag tänker. Kvinnorna som är så angelägna om jämställdhet skulle bara veta att jag betraktar dem som honor och låter mitt inre seminarium diskutera deras fysiska företräden.
Jag satt en gång på en föreläsning om jämställdhet. Det finns en minister med en ovanlig generös mun. Hon har östrogensvullna läppar med en klart tecknad amorbåge. Hon talade i en timme om könens jämställdhet medan jag satt fascinerad och spekulerade över hur det skulle kännas att låta hennes fylliga läppar sluta om min lem.
Jag skriver inte det här för att håna. Jag upprörs ofta över det sätt på vilket kvinnor behandlas, jag ska skriva mer om det någon gång. Men det betyder inte att jag förnekar min natur som man.
Nu lägger Mena från sig blocket.