Vi möttes på Rickards tjänsterum, det ligger mest centralt. Jag hade bett dem komma för att de skulle vara mina rådgivare. Jag berättade allt, precis som det var utan att utelämna ens ett kommatecken.
Gustaf tog fram receptblocket och sa att han skulle skriva ut någonting till mig så jag kunde sova.
Tom sa att man måste vara realist och ställa sig frågan om det kunde vara en bluff. ’Man måste hålla alla alternativ öppna innan man har bevisen,’ sa Rickard. ’Du ska komma ihåg att det kan bli en ganska dyr affär för dig om du ger dig till känna. Två decenniers månatligt underhåll är inte leka med när det ska återbetalas till myndigheterna, sen följer att det blir ytterligare en bröstarvinge vid ditt frånfälle. Kanske din mot har skrivit ett testamente där det står att viss egendom tillfaller min sons barn, det skulle i så fall även inkludera det här barnet. Du måste tänka på det. Du har sagt att din mor skrivit egendomen på Kastö på dig och dina systrar. Hur ska ni låta det gå vidare i släkten?’
Rickard är jurist och han tänker i såna termer. Tom var mer rakt på sak och sa: ’Jag tycker att du ska kolla upp alltihop.’
’Hur då?’
’Har inte du varit på den där kursen om säkerhet och datorer?’
’Du menar att jag ska kontrollera allt jag kan genom registren?’
’Javisst. För det första. Lever den där Anna-Lena? Har du kollat det?’ ’Nej.’
’Jag kan ordna så att du får access till alla register du vill ha. Du kan sitta hemma, ingen kommer att ens säga flaska för det här kan man ju säga ingår i utredningens ämnesområde.’
’Nu går vi ut och tar oss en varsin rackabajsare, det behöver du.’
Det var inte läge att gå på någon annan krog än Zum Franziskaner. Det var råkallt och blåste in från Saltsjön när vi gick längs Skeppsbron. Stenbecks julgran stod på plats, men det är väl sista året den åker upp eftersom det går rykten om att arvtagerskan tycker att krogen och den allmänna pråligheten kostar för mycket pengar.
På Zum klämde vi in oss alla fyra i ett bås och beställde pyttipanna, öl och beska droppar.
Värmen från krogen och värmen från vännerna strömmade genom mig som blodet i ett nyfött barn.
Vi, de fyra musketörerna som känt varann sen vi gick i skolan, som alltid hjälpte varann, som varit varandras bröder i brist på de bröder vi själva aldrig fick.
’Bibamus, moriendum est,’ sa Rickard allvarligt. ’Låtom oss dricka ty vi måste dö.’
’Skål för det mänskliga lidandet, ty det ger mig jobb,’ sa Gustaf.
’Skål för vår dzmakatsoba,’ sa Tom som talar ryska och drack ur sitt spetsglas med en knyck på nacken.
’Bibere humanum est, ergo bibamus,’ sa jag som jag brukar säga när vi träffas och dricker varandra till. ’Att dricka är mänskligt, låt oss därför dricka.’
