Vi har ätit frukost. Mena slumrar bredvid mig i sängen. Jag beställde Le Monde och fick den, men de hade inte The Guardian utan kom med den där förfärliga International Herald Tribune. Jag har också sett på Tv-inslagen om våra vänners besök i London och från terrorbombningarna i Istanbul.
I vår tid finns en isande känsla av ett aldrig avslutat krig. Det är som om vi alla vore tyska bönder under trettioåriga kriget och det enda vi kunde göra var att vänta och hoppas att de stridande arméerna inte kommer till våra trakter. Vi vet hur våra soldater ser ut, men vet vi vem som är fiende? Ibland kommer fienden från Asien, ibland från Afrika eller Latinamerika, för dryga tio år sen kom fienden från öster trots att vi som hade insikt visste att den fienden hade mängder av pansar men inte behärskade luftrummet. Under decenniernas gång har namnen liksom de taktiska målen skiftat. Men krig är det, och krig har det varit under hela mitt liv, inte en dag med fred.
Jag kommer ihåg den gången under ungdomen då jag låg på en klipphäll och studerade en koloni skrattmåsar, Larynx ridibundus, ute i skärgården Jag hade nyss läst Niko Tinbergens böcker om djurs beteende och låg en hel sommar och studerade det sociala livet. Det jag framför allt minns är när trutarna åt upp de nykläckta ungarna. Jag tyckte det var obegripligt att måsarna inte gick till samlad attack för att skydda de små. Varför kunde den skrattmås som bara minuten innan ruvat äggen stå passiv och till synes ointresserad medan truten dödade avkomman?
