Vi har nu besökt Gripsholms Slott och tittat på porträttsamlingen. Tur att det var en lördag. Öppettiderna under det kyliga svenska halvåret är inte speciellt generösa. Bara lördagar och söndagar mellan tolv och tre.
Jag visade på
Peter Dahl, Channa Bankier och
Bertram Schmiterlöw. Schmiterlöw, sa jag, är uppvuxen i Argentina. Mena gjorde stora ögon, jag tror inte hon hade väntat sig det här. En porträttsamling med början i artonhundratalet och en liten teater. Du skulle se teatern ute på Drottningholm, sa jag, den är magnifik.
Brasan sprakar i öppna spisen. Det lyser från ett litet hål i täljstenskaminen. Jag har kalibrerat antennen till Tv:n, tur att jag tog med mig en utomhusantenn så att bilden blir relativt störningsfri.
Det är så lugnt och fridfullt här ute. Mena är i köket och gör middag. Jag har huggit tre korgar ved och burit in. Hon bad mig att stanna kvar på middag, sa att hon skulle bli förolämpad om jag inte gjorde det. Därför åkte vi till en köplada i Södertälje och handlade mat. Det var en märklig upplevelse att gå där med henne och handla mat. Vi skrattade mycket båda två.
För en stund sen kom hon in hit och undrade varför jag hade med mig datorn. Jag sa att jag har den med för att jag måste kolla mailen och att jag ofta får uppslag till mitt arbete, något som ju stämmer till hälften om jag ska vara ärlig. Hon vet nog inte att jag kan och ska sända den här texten med mobiltelefonen när den är färdig.
Det känns som om jag just nu är på rätt väg. Jag sitter här ute i skogen medan mörkret tilltar och skriver en text som jag snart ska sända iväg till den plats där den hör hemma.
Just nu hör jag hur hon sätter på musik.
’Ja, det är argentinsk tango? Carlos Gardel. Tycker du om det?’
Det är mörkt ute.
Skogen syns inte mer.
