När jag kom till Renstiernas gata hade skräddaren hunnit stänga. Det är bara den skräddaren min hustru har förtroende för. Ingen annan kan hantverket som han, brukar hon säga.
Tidigare hade han sina lokaler korsningen i Bondegatan och Nytorgsgatan. Det var en vacker hörnlokal med fönster åt gatan och högt i tak. Nu ligger pizzeria Primo där som lagar pizzorna i ugn med öppen eld. Pizzorna kostar trettio kronor mer än hos de italienska opera- och fotbollsbröderna mitt emot Munkens bageri.
De lokaler där skräddaren nu finns är lokaler som ofta bytt ägare. Tidigare hamnade alltid tobaksaffärer där precis som folk bestämt sig för att det passade med en tobaksaffär i huset mellan Kocksgatan och Åsögatan. Jag minns en vresig korean och hans fru. Koreanen läste böcker och stirrade på kunden som om man störde honom. När han skaffade hörapparat blev han plötsligt vänlig, men så en dag var det koreanska paret försvunnet.
I stället köpte två systrar butiken, de turades om att stå där varannan dag. Systrarna blev lurade på tjugotusen av en bedragare. Det stod om dem i Södertidningen och så försvann de.
Sen kom en iransk dam med illröda läppar och en så väl tilltagen byst att den nästan höll på att trilla ur tröjan. En dag när jag skulle köpa kvällstidningen fanns det ingen i butiken, då jag klev ut på trottoaren hördes ett skrik från Munkens konditori. Där satt den iranska damen och åt bakelse och när hon fick syn på mig skrek hon genom det sommaröppna konditorifönstret att jag skulle gå in igen för hon ville sälja till mig. Hon kom galopperande med den stora bysten guppande. Man kanske skulle kunna kalla det för service.
Den iranska damen hade lånat pengar till butiken av sin svåger, men i stället för att renovera lokalen och förnya varulagret köpte hon en dyr bil. Det fick jag höra av Erik som hade köttaffären bredvid. Den dyra bilen brukade hon parkera utanför butiken trots att det var bussfil. När polisen kom kastade hon sig i bilen och körde runt ett tag tills polisen försvann. Till slut tröttnade polisen. Hon fick dryga böter och satt i butiken och grinade.
En dag var hon försvunnen. Hon hade krockat med bilen, kört på en annan bilist bakifrån på Huddingevägen, så sa Erik medan han högg fläskkotletter på huggkubben. Dessutom var bilen oförsäkrad, sa han. Och så försvann hon.
Sen blev det inga fler tobaksaffärer i lokalen. Seven-Eleven öppnade på Åsögatan och då kom skräddaren. Han är alltid mycket vänlig. När jag ändrade fracken jag ärvde efter min far berömde han skrädderiarbetet.
’Titta,’ sa han och visade mig en lapp under fodret. ’Så här gjorde skräddarna hemma i Syrien också. Satte sitt namn under fodret så att andra skräddare visste vem det var som gjort jobbet.’
’Den är nog sydd på femtiotalet,’ sa jag.
Michael bär ibland den judiska kippan och sitter med benen i kors på bordet.
’Jag heter inte Michael,’ sa han en gång. ’Jag heter Ariel, men av olika skäl går det inte att ha det namnet på fönstret. Ja, du vet, man kan ju inte vara skräddare och heta som ett tvättmedel.’
’Jag förstår,’ sa jag.
’De försökte sälja tvättmedlet Ariel i Egypten också, men det gick ju inte. Du vet, Ariel Sharon.’
’Jag vet,’ sa jag och tänkte att det var kanske få som döpte sina barn till Adolf efter kriget.
.