När arkivarien la upp högen på bordet såg jag att pärmarna var märkta med olika klassificeringsgrader, det visste jag förstås, men jag hade inte räknat med att det skulle vara så mycket.
Jag känner arkivarien sen gammalt. Det är inte första gången jag har ärenden i den svenska statens sekreta källarvalv. Arkivarien, alla kallar honom det, till och med Storchefen, är en äldre herre och ungkarl från Bromma som är lidelsefullt intresserad av heraldik och numismatik.
Jag har en känsla av att han räknar mig som själsfrände sen den gången jag visste att den heraldiska termen ’skura’ betecknar den linje som delar av fälten på en vapensköld.
I vilket fall som helst satt jag hela förmiddagen och läste dokumenten i ett rum avsett för studium av papper som inte får lämna arkivet. När timmarna led insåg jag att jag aldrig skulle hinna med arbetet under arkivets officiella öppettider.
Till lunchen hade jag tur. Den gamle arkivarien satt ensam vid ett bord och jag gjorde honom sällskap. Han pratade entusiastiskt om heraldikens innersta väsen. Rätt vad det var hade han fått mig att förstå följande: de dokument han lämnar ut får inte läsas av obehöriga, dokumenten får inte heller lämna huset. Men om det fanns synnerliga skäl, underbara byråkratformulering, så kunde en betrodd person ta med sig en del dokument hem om de på hedersord återlämnades efter helgen.
På onsdag, sa jag. På tisdag, sa han och då blev det tisdag.
Inga papper skrevs, ingen namnteckning, inget diarieförande. Det var bara att stoppa bunten i portföljen och gå. Leve heraldiken. Jag kommer aldrig berätta för Arkivarien att jag visste vad skura var genom ett korsord i DN jag hade löst samma dag.
Nu sitter jag hemma. Dokumenten vilar inlåsta i plåtskåpet som står i den stora garderoben i arbetsrummet.
Jag har också hunnit ordna med det praktiska inför kvällen och jag kan garantera att Mena blir förvånad.