Morgon, morgon, dessa välsignade morgontimmar då livet är som nytt.
Idag kommer hustrun, det blir det första besöket i en rad av kontroll- och sällskapsbesök inför jul- och nyår. Hustrun kommer att fråga ut mig och jag kommer att svara på vad som har hänt i de kvarter som är min värld.
Jag kommer till exempel att berätta att Esters Kaffehandel på Folkungagatan öppnat igen. Den gamla damen har nu försvunnit efter en tid av visst tumult.
Ester blev inte bara kroppsligt gammal utan så blev även hennes tankeverksamhet. Det här resulterade i att det dök upp några personer som ville ta över hennes rörelse. Personerna, eller intränglingarna, vikarierade ibland i affären. Det var underliga människor och deras sätt att behandla kunderna visade att de saknade insikt om sin egen litenhet i denna värld. Nu är det ju så att i såna här sammanhang så spelar alltid pengar en viss roll när det gäller övertagande av en upparbetad rörelse. Denna sedvana hade tydligen förbigått intränglingarna, eller rättare sagt, de valde kanske medvetet att bortse från den som varande en atavism i de små människornas värld till vilken de själva givetvis inte hörde.
Men det gjorde inte kvinnans dotter, hon spelade ut det ultimata kortet varpå mamman inte längre hade juridisk möjlighet att skriva under ett kontrakt. Således åkte intränglingarna ut och deras sorti fullkomnades med ett ärekränkande brev i vilket dottern beskrevs som en skurk. Brevet tejpades upp i skyltfönstret till allmän beskådan. Det är från det jag hämtar min information. Nu har kaffehandeln kommit igång igen. Butiksinredningen har skansenifierats. Linoleummattan tagits bort och trägolvet frilagts. Kaffebord med vita dukar, råsocker i skålarna, en brun sekelskiftessoffa, kaffet vägs på en gammal våg med vikter och i taket hänger föremål köpta på auktion. Flickan i kaffehandeln, ägarparet har bakgrund i restaurangbranschen, fullbordar konceptet genom att bära vitt förkläde och knyta en klut över håret.
Nu har alltså drömmarna lagts till inköpet av kaffe, medelklassens perverterade dröm om forna tider som en epok av frid och ljus.
Herregud, förlåt dem ty de veta icke vad de göra.
Jag talar då inte om ungdomarna som driver Esters Kaffehandel, jag talar om drömmarna som finns bland kunderna.
Det lantliga livet före demokratins genombrott var husagans tid då chefen med lagens stöd spöade de anställda. Folkets majoritet var analfabeter, vidskepelsen frodades, snusket var utbrett, barnadödligheten grotesk, tuberkulosen slaktade tusentals, fabrikerna var helvetet. De jordlösa drev i horder på vägarna under oktober då kontrakten löpte ut, utbildning var enbart för dem som hade pengar, kyrkan lydde under överheten och lagen var de rikas rätt. Otaliga människor flydde över Atlanten för att slippa hopplösheten precis som de människor som i dag tar sig till Europa.
Det är den Skansenlivsformen idioterna drömmer om. Antagligen vet de inte om att linoleummattan på trägolven i underklassens hem var ett framsteg i bekämpandet av snusk och ohyra.
Jag tror att ett av skälen till att de kan få denna vidrig tid att framstå som paradisisk är vår tids fyrverkerier. Den liberala drömmen är den om övervinna det som begränsar friheten, den handlar aldrig om att förändra de omständigheter som begränsar friheten Därför älskar Skansenvärldens invånare att föreställa sig att de tillhör vinnarna; de självägande bönderna och borgerskapets spetsar.
Kanske man skulle säga att så stor och så hemsk var den sociala ångest som hemsökte underklassen under artonhundratalet att det i våra dagar förvandlats till en folklig myt om den goda tiden. På annat sätt kan man nog inte handskas med den onda drömmen i vårt kollektiva undermedvetna.
