Min mor fyllde år idag, därför åt vi söndagsmiddag tillsammans, min mor, mina systrar och jag. Det var min äldsta syster Britta, min mellansyster Marianne och så jag som är yngst. Britta hade kommit hem från Tyskland som hon brukar när mor fyller år. Hon bor sen tjugo år tillbaka i Düsseldorf där hon har sin praktik. Marianne bor i Stockholm och arbetar som lärare. Hon är gift med Göran som var utomlands på jobb.
Vi åt slottsstek till middag, med kokt, oskalad potatis, inlagd gurka, brysselkål och rönnbärsgelé. Jag hade lyckats nästla mig ut i köket för att tala med kokerskan, en Gullan Larsson jag aldrig sett tidigare, och övertalade henne att göra den såsen som har ansjovis som ingrediens. Den såsen smakar i varje fall något. Till förrätt var det laxpaté och till efterrätt en glasscoupe.
När damen som hjälper henne med hemarbetet, en fru Björk, hade dukat ut så blev det whist. Min mor älskar att spela whist med oss barn. Jag tror att en stor del av min barndom gick åt till olika sällskapsspel medan mina skolkamrater satt framför Tv:n med sina föräldrar. På den tiden tyckte jag inte att det var speciellt trevligt, nu uppskattar jag det än mer. Jag har lärt mig ett speciellt sätt att umgås som många i min generation saknar. Jag har ett bra ordförråd och jag är mycket beläst.
Nu är det alltså whist med oss barn. Min mor klagar ibland över att hon inte fick tid att lära oss bridge, det hade varit nyttigare, säger hon. Hon är en överdängare i att spela whist, det är ingen tvekan om den saken. Hon har ett fenomenalt minne för vilka kort som gått och kan ibland förutsäga spelets gång in i minsta detalj. Man kan nästan förstå hennes yrkesframgångar genom hennes sätt att minnas kort.
Jag spelade i par med Marianne och vi hade faktiskt lyckats ta tre givar när fru Björk kom in och sa att det var telefon. Mor försvann bort en stund och sa när hon kom tillbaka:
’Gunhild är död.’
Det blev en stunds tystnad. Gunhild var vår barndoms uppfostrare, vår reservmamma när mor inte var hemma. Vår Gunna som tröstade oss, gav oss honungsvatten när vi var sjuka, vår underbara Gunna som gav oss färskt bröd, skickade iväg oss till scouterna, snöt oss, var på vår sida när någon varit dum mot oss, förhörde läxor, skällde på oss när vi behövde det, berömde oss när vi gjort något bra. Det var hon som stoppade om oss på kvällarna, läste sagor för oss och släckte ljuset. Hon lät alltid dörren stå på glänt så att vi inte skulle vara rädda för mörkret.
Jag visste att hon på ålderns höst hade fått en plats på Borgerskapets Enkehus vid Högalidskyrkan, det var mor som ordnat in henne där. Men att hon varit så sjuk kom som en överraskning.
’Nu visar vi färg,’ sa mor.
Jag visade rött och då blev det rött trots att alla andra visade svart.