Middagen hemma hos Marianne var god; rejäl husmanskost, det vill säga kött och potatis med en sås gjord på smör. Hennes man var i Kina på affärsresa. Han brukar ofta säga att det gäller att ligga i vad gäller Kina, det är en exploderande marknad och affärer där gör man långsamt och omständligt.
Till kaffet blev det konjak, Marianne känner mina preferenser och jag hennes. Frågan är om hon inte skåpsuper Jag tyckte konjaken hon drar i sig hade en tendens att öka i glaset efter att jag varit på toaletten, men jag kan ju ha sett fel.
Orsaken till mitt besök var julen. Marianne och jag ska förplanera, det är tradition. Den här gången skulle ju hustruns släkt komma och då var det med andra ord extra viktigt att allt klaffade.
Jag ska stå för julgranen, den hämtar jag hos Bengtsson på Kastö, Bengtsson är vår närmaste granne och fastboende och han har försett oss med gran ända sen jag var liten. Jag ska också ordna svagdricka och sockertopp, sockertoppen ska vara till glöggen, det är jag som bereder glöggen inför gästerna.
Marianne står för ordergivningen i köket och ser till att allt blir som det brukar vara. Det är ju en ny dam i köket, den underbara Gunhild finns ju inte längre bland oss.
Skinkan ska vara efter det gamla receptet med Cajsa Wargs kryddblandning. Gunna brukade baka in den i deg, men det är ett komplicerat projekt och lämnas för tillfället åt sidan. Och så var det syltan, de grovkorniga pastejerna, de hemlagade korvarna med kryddnejlikor och kryddpeppar, den feta Jansson, prinskorvarna, köttbullarna, de glaserade spjällen, rödkålen och lutfisken. Lutfisken ska serveras med kryddpeppar som man stöter själv samt vitsås, senap för den som vill, och ätes på juldagen.
Sen var det kålsoppan, de griljerade grisfötterna med en obligatorisk Skåne, doppet i grytan, kryddsillen, vanlig sill, senapssill och glasmästarsill samt ansjovis. Detta plus gröten och det hårda brödet, det ska vara Vikabröd, inget annat duger, på det hårda brödet hästkorven från Gustafs, och så vörtbröd, givetvis, den holländska osten som hustrun tar med sig smakar inget utan vörtbröd.
Allt ska vara som det brukar, det är det viktiga med julen. Mumman, svagdrickan, ölet samt julsnapsen som befinner sig i kryddning, det sa jag trots att jag glömt bort att ordna med att sätta kryddningen, men det ordnar sig.
Om vi ska gå i julottan avgör vi senare, det beror på om mor orkar. Julkrubban måste vi ha även om stallet och lerfigurerna är så kantstötta att man knappt kan se att det är julfigurer. Mor köpte dem i Rom en gång när det var snöstorm i Italien, hon trodde att planet inte skulle hinna hem till julafton. Så var det var på femtiotalet, nu är det annorlunda.
Och så till sist fotot av Kerstin, mors förstfödda som dog för egen hand 1964 i en ålder av 31 år. Fotot av henne ska stå framme på det lilla bordet och Kerstins ögon ska betrakta det långa bordet där vi alla sitter. Jag vet att Kerstin lever på julafton. Jag har själv sett det, jag har sett hur mor under julaftonen kan titta bort mot Kerstin. Det är en snabb blick, en kontroll av att Kerstin är med och att mor vill vara förvissad om att Kerstin också efter döden vet att hon bryr sig om henne.
