Mena sover. Jag ser att hon plundrat minibaren på en liten flaska vin. Tv:n stod på när jag kom. Det verkar som om hon varit på rummet ganska länge. Blev det inget bröllop? Vad är det som hänt? Jag förstår inte det här.
’Det här är min sekreterare,’ sa jag till Joao när Mena kom ur duschen ungefär samtidigt som jag öppnade dörren.
Joao hälsade artigt, men började skratta så fort vi stod i hissen.
’Min sekreterare,’ frustade han. ’Det var det fånigaste jag hört på länge
Ja, ja, det var urfånigt, men det var också det enda jag kom på.
Vi började med ett glas rött vid bardisken på ett café och jag berättade som det var. Mena var verkligen vår städerska.
’Snygg kvinna. Hon pratade bra franska och spanskan var klart överklass.’
’Överklass?
’Ja, så där som hon pratar låter bara riktigt fina flickor. Medelklassen i Argentina har det svårt nu. Det finns många som hon. Vad ska de göra? Det är bara att packa väskan och hoppas att gräset är grönare på andra sidan Atlanten.’
Sen löste vi världsgåtorna på en liten restaurang där Joao kände le patron och skaldjurtallriken sköljdes ned med två flaskor vinho verde.
’Alla är rädda för Washington numera,’ sa Joao. ’Miljardären Soros säger privat att bushadministrationen är lika fanatisk som talibaner. Har du hört att den där oljemarinerade texas-galningen började ett tal till sörjande soldatänkor med att säga att de inte skulle vara oroliga eftersom presidenten bad för dem.
Han himlade med ögonen med en typiskt latinamerikansk mimik och fortsatte
’Vet du varför det blev krig? När araberna på sjuttiotalet bildade OPEC sa våra vänner till saudierna att de gick med på det under förutsättningen att handeln skulle med dollar. På så sätt kunde våra vänner trycka dollar, massvis av dollar för täcka underskottet i utrikeshandeln. Just nu ligger det på nästan tre tusen miljarder och är ett resultat av deras gigantiska konsumtion av olja. Men, och nu kommer det, när euron dyker upp så blir den ett realistiskt alternativ eftersom euroländerna tillsammans har större andel av världshandeln än våra vänner. Ungefär vid sekelskiftet signalerade Iran och sen Irak att de tänkte sälja sin olja för euro. Samma diskussioner fördes i Malaysia, Indonesien och Venezuela. Du kan bara tänka dig vilket slag det hade varit mot petrodollarn om de andra arabländerna gjort samma sak. Världshandeln skulle ha fått en ny valuta, dollarn fallit som en sten och alla feta cowboys skulle ha vaknat upp till en ny värld.’.
Joaos ögon lyste, nu talade han om den store kaxige världsmästaren som höll på att åka på stryk av en uppstickare, det var en historia han gillade att berätta:
’Varje dag konsumerar mänskligheten 76 miljoner fat olja. Det håller 780 miljoner fordon i gång och får 15 000 passagerarplan att vara i luften. Enbart våra vänner som är fem procent av jordens befolkning drar i sig 25 procent av den totala förbrukningen. Under marken finns det reserver kvar för att hålla festen igång i kanske tjugo eller maximalt trettio år till. Mellersta Östern har 60 procent av all olja. Det växer så det knakar i Ryssland och Asien. Europa är inget undantag. De har precis samma beroende. Oljan är nyckeln till välståndet. Vet du att Frankrike och Tyskland som var mot kriget hade pilat iväg till Bagdad och skrivit kontrakt med Saddam Hussein innan kriget bröt ut? De hade oljekontrakten i bankfacken samtidigt som de satt i FN och sa att kriget var fel. Begriper du nu varför våra vänner måste invadera Irak? Har du inte fattat att de inte är som andra män? Deras känsligaste kroppsdel är inte kuken, det är plånboken,’ sa Joao och skrattade så att människorna tittade på oss.
Jag sa att Mena var som en uppenbarelse för mig, det kändes som början på ett nytt liv. Tappa inte huvudet nu, sa Joao, du är en man som har allting, du och din fru har skapat ett modus vivendi ni båda trivs med. Plötsligt står hon där, hon har skönhet, hon har ungdom, hon är löftet om ett nytt liv. Tänk bara, gamle vän, att du måste lämna allt det du har för hennes skull. Jag vet, sa jag. Kan hon leva som din secunda mulher? frågade Joao. Nej, sa jag och tänkte på att jag kanske måste lämna det gamla livet bakom mig
Kärleken kan vara stark, sa Joao, och berättade om den gamle ambassadören som behandlade sin personal som om han hade rätten till deras fruar. Allt detta var känt i kåren, den stackars tjänsteman som fick honom som chef instruerade alltid sin fru att aldrig träffa honom i ensamhet och ständigt vara på sin vakt. En dag hände det. En av de nygifta sekreterarna, Joao antydde att det var i ett asiatiskt land, hade en ung och vacker fru. Ambassadören kom på ett oanmält besök, hon hade hållit sig på avstånd, men det hade inte hjälpt. Ambassadören smög sig upp bakom henne och med ens så känner hon ett par händer runt sina bröst. Han kramar brösten, nyper i hennes bröstvårtor och slickar henne på halsen. Hon stöter bort honom, skrika vågar hon inte, hon tänker på sin man, hon tänker på hans karriär.
Några dagar senare kommer ambassadören på nytt besök, den unge sekreteraren sitter i sammanträde och ambassadören tycker väl att nu finns tid för att ta ut den rätt han anser sig ha. Den unga kvinnan värjer sig, hon förklarar att hon älskar sin man, hon vädjar till Gud, kyrkan, jungfru Maria, alla helgonen, men ambassadören lyssnar inte utan klämmer på hennes bröst och nyper hennes bröstvårtor så hårt att de börjar blöda.
På kvällen kommer den unge sekreteraren hem, han hittar sin fru gråtande och snart har hon berättat vad som skett. Hon visar honom sina såriga bröstvårtor. Han stoppar henne lugnt i säng, säger att hon ska glömma allt och att han ska tala med sin chef. Sent på natten besöker han honom i residenset och ett par timmar efter besöket ringer ambassadören till läkaren. Det är han som berättat det här för mig. När läkaren anländer ligger ambassadören till sängs med en blodig handduk tryckt mot bröstet. Den unge sekreteraren har skurit av sin chefs bröstvårtor, han har sårat honom svårt, men inte dödligt, och pressat in de avskurna mjukdelarna i hans mun och tvingat honom att svälja.
Jag sa att det lät vidrigt. Inte alls, sa Joao, den unge sekreteraren blev en hjälte i kåren för ambassadören blev utbytt och vi blev av med ett kräk som terroriserat folk i åratal. Vet du att det mest komiska av allting var att ambassadören frågade läkaren om det fanns möjlighet att sy fast hans bröstvårtor om han spydde upp dem.
