Mena ligger på sängen insvept i en vit frottéhandduk och tittar på en spanskspråkig kanal.
Numera har hon accepterat att jag sitter vid datorn och bryr sig inte om det. Jag har bara sagt att jag alltid varit så här, plötsligt får jag idéer som jag måste skriva ned. Jag har bara sagt att jag håller på med ett utredningsjobb och hon har accepterat förklaringen.
Hur ska hon kunna förstå att jag vill skriva mitt liv för att kunna förstå min tid? Det är nog bara begripligt för mig själv. Chansen att någon hittar mig bland alla miljoner texter är liten för att inte säga obefintlig. Jag är nöjd med att vara en tunn skrift som står på en undanskymd hylla någonstans i det globala cyberbiblioteket.
Någon gång i en avlägsen framtid kommer någon kanske att hitta mina ord och betrakta det som en plötsligt frilagd klippmålning i en grotta med ett jordgolv överstrött av gulnade ben från varelser som levde i en avlägsen forntid.
Det har varit en varm kväll så vi gick till Champs d’Elysées och tog sen taxi från Place d’Etoile till Trinité. På vägen till hotellet stannade vi vid den gamle mannen med den sovande hundvalpen. Valpen ligger under ett lapptäcke i en liten flätad korg med röda rosetter. Den gamle mannen har en fiol som han ibland misshandlar. Vid hundkorgen står en liten målad kruka och en handskriven vädjan, med text på både engelska och franska, om att skänka pengar så att paret kan få mat och husrum.
’Han har stått här de senaste åren jag varit i Paris. Det är en underlig valp, den växer aldrig,’ sa jag.
’Såna tiggare finns i Buenos Aires också. Valpen är drogad när den dör skaffar han en ny,’ sa Mena.
