Mena hyrde ett gammalt hus mitt ute i skogen. Ett knuttimrat, brunt hus som gjorts om till sommarstuga.
’Det är långt att gå till stationen. Det kan bli svårt när vintern kommer,’ konstaterade jag.
’Jag klarar mig.’
’Letar du efter något närmare stan?’
’Det här är billigt. Det räcker för mig.’
I bilen ut till Vallentuna erbjöd jag mig att svänga in vid något ställe så att hon kunde handla. Jag stannade vid en stormarknad, hon var därinne i en halv timme medan jag väntade i bilen. Av någon anledning ville jag inte synas tillsammans med henne. Hon var alldeles för vacker för att hon skulle kunna vara vår städerska.
’Jag kan hjälpa dig att bära,’ sa jag när vi kommit fram till huset.
Det var mörkt och när vi gått över gräsplanen tände hon ljuset vid dörren.
’Du är mycket snäll,’ sa hon på svenska och log.
Jag hjälpte henne in med kassarna. I kökstaket hängde torkade växter och en gammaldags spis av gjutjärn stod bredvid en elektrisk spis. I sovrummet fanns en gammaldags täljstenskamin och i det större rummet en öppen spis. Hon sa att det fanns ved i boden utanför.
’Hugger du veden själv?’
’Det är tungt, men man blir varm. Och så slipper jag kostnaden för strömmen.’ I det större rummet stod ett staffli. På ett stort bord låg skissblock, färger, kritor, pennor och andra konstnärsverktyg. Några tavlor stod lutade mot väggarna med baksidan utåt.
’Målar du?’ utbrast jag häpen.
’Fast jag hinner inte med det jag vill.’
’Har du sett tavlorna hemma hos mig?’
’Det var det första jag såg.’
’Jag gillar konst och litteratur.’
’Monsieur,’ sa hon plötsligt. ’Tack.’
Jag är förvirrad och begriper ingenting. Igår kväll drack jag ett par whisky och satt i mörkret och lyssnade till ljuden från gatan. Jag kan inte bli av med bilden av henne halvnaken i köket. De smala, vita trosorna mot den mörka huden.
Herregud, jag tror jag håller på att bli galen.
