Mena heter Filomena Fernández, född 1968 i Buenos Aires, Argentina. Hon är 165 cm lång, har svart, vågigt hår och skulle slå ihjäl mig om hon visste att jag skriver det här. Hennes ben och armarna är starka på grund av fysiskt arbete. Hon har smala axlar, underbara höfter och små fötter med pärlemorskimrande naglar. Skulle jag skriva mer i den här stilen blir det bara patetiskt, därför slutar jag här.
Hon är skild från en man hon gifte sig med vid tjugoårsålder. Efter skilsmässan flyttade hon tillbaka till mormoderns våning, där bor också hennes mor och syster. Våningen är deras rikedom, det är en stor våning och ligger i närheten av centrum, det är på den de lever och efter vad jag förstått så är den en slags bostadsrätt.
De tre kvinnorna lever i två av rummen samt köket, resten hyr de ut och det är för de pengarna de kan köpa mat. Modern arbetar som lärare, lönen kommer oregelbundet. Systern är anställd vid ett flygbolag och får ut lönen i dollar, det är den lönen förutom hyrorna som de lever på.
’Min syster kommer aldrig att gifta sig,’ sa Mena och log. ’Jag är ganska säker på att hon inte gillar karlar. Hon springer ofta i kyrkan så hon kommer aldrig att erkänna det.’
Familjen Fernández är ättlingar till spanska invandrare.
’Se på mitt långsmala ansikte, det har en conquistadors ansiktsform. Inte runt, hoptryckt och med sneda ögon som hos en indian,’ sa Mena.
Det var de spanska rötterna som gjorde att hon snabbt kunde ordna med de nödvändiga dokumenten för flytten till Europa. I Spanien blev livet inte alls som hon hade tänkt sig. De avlägsna släktingarna ville att hon skulle arbeta i deras livsmedelsaffär utan direkt lön. De menade att det var lön nog att hon fick mat och husrum. Därför stack Mena till Paris. Hon ville komma närmare konsten, men det visade sig, med ett svenskt uttryck, vara som att komma ur askan i elden.
’Just nu längtar jag hem för det är sommar i Argentina. Nån gång tycker jag du ska åka till Argentina. Det är inte Latinamerika, det är Europa där.’
Jag har också tittat lite på hennes bilder, alltså tittat på de bilder jag har fått titta på. Hon sa att mycket är inte färdigt ännu och hon ville att jag bara skulle se det hon var nöjd med.
Teckningarna, kol och blyerts, handlar om människor. De är oerhört detaljerade, nästan ett slags fotografisk realism med minsta detalj återgivet med skärpa. Jag frågade henne varför hon arbetade så detaljerat med teckningar, men akvarellerna var mer svepande. Hon svarade att teckningarna är minnen och hennes minnesbilder är alltid extremt detaljerade.
’Jag blundar och tittar på minnesbilderna och så tecknar jag bara av dem. Det är därför det blir så detaljerat.’