Mena har ringt. Hon säger att hon blev ledsen och rädd när hon såg min reaktion. Hon menade inte det hon sa, det kom bara som en instinktiv reaktion på själva situationen. Hon var ju städerskan, jag den rike mannen som köpte hennes arbete. En argentinsk man skulle aldrig göra som jag. Han skulle vilja ha något i utbyte.

Det var inte förrän hon sagt det som hon förstod hur fel hon hade. Kunde jag förlåta henne? Hon tog gärna mot en Tv om jag ville ge henne den. Hon skulle vara mycket tacksam. Nu förstod hon att jag gjorde det av vänlighet och inte hade några bitankar. Kunde jag förlåta henne? Snälla? Och så sa hon mitt förnamn. Hon vädjade så att mitt hjärta föll i bitar.