Långt borta vid horisonten anar jag staden. Jag ser en gloria av ljus avteckna sig mot natthimlen. Det är ingen naturlig företeelse, människorna före oss kunde bara se utomhus under dagen eller vid fullmåne. I historiskt perspektiv är den där bågen av ljus i natten en unik upplevelse.
De som levde i Stockholm vid förra sekelskiftet kunde inte stå en kväll på Katarinavägen och se en ljusglittrande stad. Vad de såg var mörker, kanske enstaka eldar eller svaga ljus från fotogenlampor i trånga fönster.
Det system som alstrar och transporterar energin är ett system skapat av vårt kollektiva arbete, men det är ett sårbart system. Upphör energin så tvärstannar det moderna samhället. Den här datorn jag skriver på klarar batteridrift under två eller tre timmar, sen är det slut och jag måste vänta på gryningen för att kunna fortsätta skriva med papper och penna.
I kursmaterialet skriver man om flera exempel på hur moderna samhällen fungerat vid plötsliga elavbrott. Som det här senaste i New York i augusti. Kursmaterialet skriver lite svävande, men det är klart som korvspad att orsaken var de fundamentalistiska privatiseringsfanatikerna som trodde sig kunna upprätta någon slags loppmarknad med elektriciteten som huvudvara. Vad de däremot inte tänkte på var underhållet av elnätet och påfrestningarna på nätet när bolagen satte igång att skicka el kors och tvärs som om det hade rört sig om lastbilskonvojer med grönsaker.
Det roligaste exemplet är i vilket fall som helst när New York för ett antal decennier sen drabbades av elavbrott. Nio månader senare fylldes sjukhusen av födande kvinnor.
Jag har ringt Mena. Vi pratade i kanske en halvtimme. Hon har det varmt i huset. Hon ska upp tidigt för att åka in till stan och städa. Ännu har hon ingen fast anställning utan arbetar som vikarie och rycker in när det finns behov. Hon säger att hon vill ha det så. De dagar hon inte städar så skissar hon och drömmer om att ha en ateljé där hon kan måla i olja.
Jag längtar efter henne: ljuden från en brinnande eld och smaken av hennes hud.