.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
söndag, november 02, 2003
 
Julietta ligger i soffan och sover utan att jag har rört henne. Hon sover lugnt och tyst. Det mörka, tjocka håret faller i mjuka slingor över hennes smala nacke.
Plötsligt stod hon bara i dörren för att tala om att våra kvarter kallas SOFO. Det betyder South Of Folkungagatan och är ansett som de häftigaste kvarteren i stan bland designers och reklamfolk.
Hur har hon kommit in, tänkte jag, vi lever ju i en gated community i det här huset med låsta dörrar och portkoder. Men hon hade träffat en trevlig person som släppte in henne, den personen visade sig vara min granne Peter Glottén.
Glottén flyttade in här för två år sen. Tidigare bodde han på Södermannagatan, köpte en lott och vann flera miljoner. Det är ju så det är i vårt samhälle. En människa kan inte bli rik på hederligt arbete. Man måste vinna på lotteri eller fiffla med värdepapper.
Ta Toms bror som ett talande exempel. Han är day-trader, sitter vid datorn en stor del av dagen och köper när pappren värderas lågt och säljer när pappren värderas högt. Han tar ut lite pengar av vinsten och sen fortsätter han att leta efter papper som han kan köpa och sälja.
Det är en pervers ekonomi. Ingen skapar några värden. Guldet bara hoppar från den ena plånboken till den andra.
Peter Glottén var tidigare typograf och fastighetsskötare i det hus han bodde. Han vann sina miljoner på Lotto, köpte våningen här i huset och började utveckla sin hobby som är golf. Det är därför som herr Glottén ibland syns i trappan iförd rutiga byxor, gul jacka, röd fluga, svarta skor med fransad slejf och en keps som får honom att likna en rödblommig champinjon.
’Hej’, ropar han glatt oberoende av väderlek, ’idag är det fint golfväder.’
Det var hans dottersöner som ringde på tidigare och krävde mig på pengar för att de kunde visa upp sig i den löjliga utstyrseln.
’Jag skickade dem för jag tänkte att du var den ende av grannarna som kunde uppskatta lite skoj,’ sa han.
Det var nog också väldigt skojigt när du skulle visa ljusspelet vid invigningen av Globen för hela huset när du var fastighetsskötare, tänkte jag. Det var då Glottén klättrade upp på taket och stagade upp en kamera. Han tänkte nämligen bjuda på den underhållning som han ansåg att alla i huset var kolossalt intresserade av.
Problemet var bara det att när Glottén anslöt sin kabel så slog han ut samtliga kanaler. De förvånade hyresgästerna, de flesta äldre kvinnor, fick se en suddig bild av Globen i Tv-rutan. Förvirringen blev inte mindre när Glotténs runda ansikte dök upp i bildrutans nederkant och började kommentera sändningen.
Nu var Glotténs arrangemang inte av det mest praktiska slaget för en Tv-sändning. Den ägde rum på ett plåttak som stupade ganska tvärt och när nu Glottén satte ansiktet framför kameran så tappade han givetvis balansen. De förvånade Tv-tittarna fick nu se hur Glotténs runda ansikte plötsligt wobblade och för att rädda sig greppade han tag i kamerastaget varpå hela anordningen kollapsade. Det som sen följde var ett kaos av suddiga bilder och gamla damer som störtade ut i trapphuset och skrek hjärtskärande på hjälp eller ringde Tv-huset och försökte förklara för den förvånade telefonisten att Tv-reportern hade trillat ned från deras tak och slagit ihjäl sig.
De poliser som kom till platsen upplyste honom stillsamt om det kloka i att förvarna hyresgästerna innan han genomförde sina specialsändningar. På så sätt skulle man göra livet mer behagligt för de gamla damerna som inte mådde bra att utsättas för såna här överraskningar.
 


Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger