Jag stod i hallen och läste brevet och under läsningens gång blev jag tvungen att hålla fast mig i dörrposten för att inte falla ihop.
Brevet var från Anna-Lena S som sa att vår förbindelse en gång för länge resulterade i ett barn. Han heter Mikael och är idag tjugoett år. Han vet inte om att det är jag som är hans far. Anna-Lena skriver brevet på sjukhuset. Det finns en cancer som gröper ur henne. Hon är ännu inte femtio fyllda och skriver att nu inför döden vill hon lätta sitt hjärta och berätta för mig.
’Jag sa till dig en gång när du kom till mig att jag var gravid med en annan man. Kommer du ihåg det? Det var inte sant. Jag narrade dig för jag ville så gärna ha ett barn med dig. Jag visste att du var gift och att ni inte tänkte skilja er. Det hade du sagt till mig.
Sen när jag fått Mikael var du på besök hos mig en gång. Du höll i Mikael den kvällen. Sen möttes vi en gång på ett tåg. Kommer du ihåg det? Vi drack kaffe och du bjöd Mikael på en glass. Det var de gånger ni träffats Jag skriver inte det för att plåga dig, jag skriver det för att du ska minnas.
Många gånger har jag sagt till mig själv att jag handlat fel. Men jag kunde ju inte förstöra ditt liv. Jag hade ju lurat dig och jag avskyr svekfulla människor. Du litade på mig den gången och jag svek ditt förtroende för att jag ville så gärna ha barn. Jag har aldrig, aldrig ångrat att jag födde Mikael, men jag har ångrat mitt handlingssätt mot dig.
Mikael har haft en bra uppväxt. Min pappa har uppfostrat honom till man och han har utvecklats till en bra människa. Han har inte saknat någonting, det ska du veta, varken materiella ting eller känslomässigt stöd. Ett par gånger har han frågat vem som var hans far, och jag har svarat att det var ett hastigt möte och att vi inte sa vår namn till varann. Mikael har sagt att han inte bryr sig.
Nu är min far och min mor döda och jag ska själv snart dö. Mikael blir ensam i världen.
Visserligen har han min syster, men det känns inte som det skulle räcka till. Hon har sitt liv och sin familj.
Mikael kommer inte att få reda på att jag skrivit det här brevet. Jag klandrar dig inte vad du än gör. Du kan slänga brevet och låtsas att du aldrig fått det, eller så kan du söka upp Mikael och berätta vem du är. När du visar honom det här brevet förstår han. Mikael är en stark människa, han kommer att klara sig i livet även om du aldrig ger dig till känna. Men kanske skulle en far vid hans sida göra livet lättare för honom, jag vet inte. Du får besluta hur du ska göra.
Det här har varit mitt livs djupa hemlighet, mitt sår i själen. Du anar inte hur många gånger jag har tänkt att det varit fel av mig att inte berätta för Mikael, men jag har också tänkt på dig och vilken smärta jag skulle utsätta dig för.
Om du nu ger dig till känna för Mikael så kommer det att bli en plågsam tid för er båda och för den familj som du har. Det gör mig ont att det blir så. Väljer du att tiga, att kasta det här brevet så kommer ingenting att ske. Det ska du veta.
Mina dagar är räknade, nu har jag lättat mitt hjärta och kan möta min Gud eller vad jag än möter med vissheten om att du känner till det här. Du ska förstå att jag älskade dig så mycket en gång, sen har min kärlek till Mikael varit den största av alla. Han är vårt barn, han kommer alltid att vara vårt barn, vår son.
Jag hoppas du förlåter mig.’
