Jag såg ut över staden från Fjällgatan. Det var tidig morgon och mörkt. Jag såg lyktorna, skuggorna, huskropparna vid horisonten, inloppet till staden, ljusen från bussarna. Jag befann mig i just det magiska ögonblick då staden vaknar.
Det finns en process som brukar beskrivas ungefär som så att när mängden av föremål eller tankar ökar så kan helheten bli en annan och större än delarna. På samma sätt är det med staden. Den består inte bara av byggnaderna, vägarna, torgen och alla konstruktioner som elektriska nät och digitala signaler som gör att människorna kan leva. Staden är något annat.
Gustaf visade mig en gång en bild av en samling organismer i ett mikroskop. Han hade tagit bilder av hur kulturen växer under några timmar.
’Ser du,’ sa han,’ hur det här dödliga viruset förökar sig och växer med samma struktur som en storstad. Här är kärnan, ursprunget, Gamla Stan om du vill. Här växer staden ut på fastlandet, ut på Södermalm och Kungsholmen och åsarna. Den växer hela tiden, bygger upp förorter som efter hand inkorporeras i den stora organismen som bara blir större och större.’
