Jag är mycket spänd och förväntansfull. Vi ska till Paris. Vi får torsdagskvällen plus söndagen tillsammans. Mena ska träffa vänner fredag och lördag.
Vi åker idag 14:00 och är framme 16:30. Eftersom tiden är begränsad så tar vi taxi från Charles de Gaulle och checkar in på D’Angleterre. Där tar vi en dusch, kanske ligger vi i sängen en stund och tittar på Tv. Jag har beställt bord på restaurangen i Eiffeltornets topp. Jag vet att det låter löjligt att besöka en turistfälla, men jag tror det blir en upplevelse för henne.
Sen promenerar vi bort mot de elyseiska fälten. På vägen dit ska jag visa henne nedfarten där prinsessan Dianas bil åkte in för att sen krascha mot tunnelväggen. Det brukar ligga blommor där och hänga små tygdjur på staketet. Det var ett tag sen jag var där, kanske den vulgära kulten har upphört, vad vet jag.
Dottern har förläsning fram till 14:00 på fredag. Jag ska vara hos henne vid femtiden, då får jag säkert en drink och sen ska vi ut och äta middag. Hon har beställt bord på en restaurang som har en månads väntetid. Eller rättare sagt – hon har fått överta kötiden från en bekant som inte kunde utnyttja tillfället.
Under kvällen ska jag försöka få reda på hur hon har det så att jag vet att hon inte slösar bort sin tid utan att hon också tänker och ifrågasätter. Min dotter är en smart flicka. Jag vill inte att hon hamnar i den där larviga fina-fröken-blinka-med-ögonen-fällan. Hennes liv är värt något mycket bättre.
På lördag ska vi ut på stan. Det kommer att bli som så att vi hamnar förslagsvis vid Hallarna eller på Galleri Lafayette och där hittar hon ett plagg hon vill prova. Meningen är nämligen den att jag efter en stunds tvekan ska erbjuda mig att betala. Det är så det går till när man har en dotter som studerar.
