Jag är just nu på internatkurs på ett kursställe ute i skärgården. Man kommer landvägen hit, men skärgård är det med öar, höga klippbranter, smala sund och ett vidunderligt öppet hav. På fjärden stävar de karamellfärgade finlandsbåtarna förbi med regelbundna intervaller. Efter en stund kommer bogsvallet och vågorna slår hårt mot stranden.
Träden är kala här ute. Blåsten från havet har för länge sen slitit löven från grenarna. Det ekar av hundskall och kraxande kråkor. I lä för vinden känner jag den starka humuslukten; ruttnande löv, nybildad mylla, förruttnelse.
Och så tystnaden, den öronbedövande tystnaden. Och havet, det brusande havet.
Avsikten med vistelsen är att gruppen ska öka sina kunskaper inför utredningsarbetet. Det är en intressant kurs med kunniga föreläsare som reser ut hit och det ges tillfälle till frågestunder. Diskussionerna visar som vanligt att många kommit hit utan att ha läst studiematerialet. Sånt gör mig irriterad, det genererar en mängd överflödiga frågor som drar ned på undervisningstakten.
Maten är i vilket fall som helst bra även om det blir för mycket. Överdådiga måltider, genomgående svensk husmanskost, och sen stillasittande timme efter timme. Tarmarna bubblar av gaser. Tur att det finns ett gym någonstans i huvudbyggnaden. Jag ska dit så snart tillfälle ges.
En kuriositet: Över ingången till kaféet sitter en skylt som stavar ordet terrass med ett ’r’. Bakom den felstavade skylten sitter en annan skylt som stavar ordet terrass korrekt.rrekt.