Jag har inte sovit på hela natten. Jag har gått genom över tjugo år gamla händelser sekvens för sekvens, ruta för ruta. Det var så här.
Jag var i Karlstad på jobb och skulle vara där i tre månader. Inget speciellt, det var så på den tiden. Jag blev närmare bekant med en kollega, han var nyskild och trevlig och hur det nu än var så fick han med mig på ett dansställe. Han ville ju inte gå ensam, det förstod jag så jag följde med som sällskap.
Det var på det dansstället jag träffade Anna-Lena och följde henne hem redan första kvällen. Hon var en ung doktor som gjorde sin AT-tjänstgöring på lasarettet. Hon var från Värmland och gjorde klart att hon ville tillbringa sitt yrkesliv på den plats där hon var född. Kanske några år utomlands, men i Värmland skulle hon leva och dö, hon sa det nästan som om det hade varit ett nyinsatt kapitel i Gamla Testamentet.
Jag gjorde klart redan från början att jag var gift i Stockholm och inte kunde tänka mig att bryta upp. Hon sa att hon accepterade det, hon sa att hon hade en annan som hon besökte ibland.
Vi träffades flera gånger, en gång i Göteborg på ett hotell, och vi hade till och med en weekend i Köpenhamn vill jag minnas. Men så tog det slut, eller rättare sagt jag slutade ringa.
Det värsta är att jag inte minns när hon, som hon skriver, narrade mig att älska utan skyddsmedel. Men jag tror henne. Det är nog sant. Jag litade helt och fullt på henne, jag kunde aldrig tänka att hon skulle lura mig.
Allt i mig är ett tumult just nu och jag är totalt förkrossad.