’Idag är det första advent,’ hojtade hustrun glatt och ringde dottern i Paris. Vi låg fortfarande i sängen med nattens alla dofter. Telefonluren var så nära mig att jag kunde höra hur dottern sa att hon längtade efter julen.
Jag klev upp och duschade med öppen dörr. Så lät jag duschen fortsätta strila medan jag försiktigt gick över golvet, jag behövde inte gå långt förrän jag hörde att hustrun med låg röst talade franska i telefonen.
Jaha, tänkte jag, det är så det är. Det ger mig alltså frihet att göra det jag vill. Kanske jag skulle ringa Mena och prata med henne? Nej, det gör jag inte, det får ske senare. I stället ska Glottén, jag och några manliga grannar resa granen ute på gården och installera belysningen. Sen dricker vi kaffe, glögg för den som vill, i lokalen.
När vi alla hade mindre barn var detta att resa julgranen på gården en händelse av stor dignitet. På den tiden restes granen när snöflingorna föll som bomullstussar, barnen hurrade och mammorna klappade i händerna. Julgransbelysningen tändes och en susning skakade åskådarleden. Vi tågade in i lokalen där det första stearinljuset fladdrade och de små läste dikter som de lärt på dagis. Den varma glöggen, kaffet och pepparkakorna togs fram. Ungarna försvann ut på gården för att bygga snögubbar. Allt var frid och fröjd, från varje fönster lyste en julstjärna av papp och en uppsättnings snow-racers stod i portarna för att användas i Vita Bergens backar.
På den tiden kunde gårdsfesterna bli wild parties varpå äktenskapen krisade. Husets femme fatale var Eva P med det hennafärgade håret, de dinglande smyckena och den aldrig sinande svadan. Hon var byråchef på Socialstyrelsen och maken psykiater.
En kväll var det bara hon och jag här i rummet medan festen sorlade nere i lokalen. Plötsligt satt hon i mitt knä och skickade kuttrande ord av fuktig sensualism in i mitt öra.
Tja, en man är ju bara en man, men jag hade insett att hon ville stoppa handen innanför kalsongerna på alla potenta män här i huset och den klubben ville jag inte tillhöra. Dessutom kändes det en smula besvärande när hon satt med handen innanför min skjorta samtidigt som maken ropade hennes namn i brevlådespringan och hon väste ’tyst, tyst, det gör inget’. Nu har paret flyttat och efter vad jag vet så lever de ett stillsamt liv på landet.
Eller ta den beskedlige ingenjören som forskade om energi. Han var gårdens hustomte som borrade och snickrade åt den hyresgäst som hade fler böcker än skruvmejslar, det är många av den sorten som bor här i huset.
Ingenjören var av det slaget att om han fick i sig några glas så ville han ha mer. Törsten drev honom följaktligen på en ändlös vandring bland lägenheter där hyllor skulle sättas upp eller olyckliga tapetserare var i behov av goda råd.
Med tiden förbyttes beskedligheten till ilska över världens förakt och likgiltighet. När så ingen granne hade ett glas vin att erbjuda satt han i syrenbersån med en egen vinflaska. Blev det för kallt gick han till närmaste pub och eftersom det finns minst ett dussin pubar är i grannskapet så gick det som det gick.
En höst var han försvunnen för att en vinterdag dag stå på gården med rosiga kinder och stadig blick. Han hade varit på behandling av ryggen, sa han. En kort tid därefter doktorerade han och på doktorsfesten bjöds det på vin, själv drack han läsk och såg lycklig ut.
