Idag har jag varit assistent åt Julietta i hennes sökande efter miljöer för den nya filmen. Som assistent körde jag bilen.
Vårt första stopp var en magnifik våning på Östermalm med en jättelik sal och rummen mot gatan i fil. Det var högt i tak, byggt enligt de hälsovårdsbestämmelser man hade vid artonhundratalets slut om att tuberkulosen kunde bekämpas genom att innerluften skulle cirkulera. Rummen var ödsliga, ostädade och dammiga. Paret som bodde i våningen föreföll att leva i armod trots den praktfulla våningen. De sov i en smal, nedlegad säng med urtvättade askgrå lakan. Tv:s stod på en stol i sovrummet. Det som fanns i överflöd var tomma bag-in-box kartonger för billigt vin.
Våningen kunde emellertid inte användas eftersom den inte låg i gatuplanet. Det var något med strålkastare som skulle ställas ute på gatan och kasta ljuset in i den stora salen.
Den andra våningen fanns på Norr Mälarstrand. Här var det lägre i tak och rummen inte fullt så spatiösa. På väggarna mörka porträtt av släktens honoratiores. Herrar i frack med ordensmedaljer, flera frimurare, och välondulerade damer med eller utan dekolletage.
De som visade oss runt var en pratsam medelålders kvinna och en blyg flicka i tonåren. Kvinnan svansade runt och poängterade flera gånger att dottern gick på Södra Latins teaterlinje och kände den eller den som gjort en roll i den eller den filmen. Flickan bara log.
Julietta fotograferade och var begeistrad över ett hörnrum som kunde användas som matsal. Man kunde få en lång bild tvärs genom våningen. I övrigt kunde stället inte användas.
’Är folk alltid så där larviga? Det verkade ju som om mamman höll på att sälja flickebarnet på slavmarknad.’
’Alla vill de vara med i film. Förr i tiden skulle en flicka från en sån där familj bli tandläkare eller jurist. Eller om de var snygga och lata kunde de bli flygvärdinnor. Nu ska de bli skådisar hela bunten. Jag gissar att de tror att skådespelarnas repliker är saker som de själva tänkt ut och därför tror de att skådisarna är intellektuella. Skådisar behöver inte vara intellektuella. De ska vara känslomässigt intelligenta och ha bra minne.’
Vårt tredje stopp var ett hus ute i Täby. Ingen verkade vara hemma, bara en hund som skällde bakom dörren. Plötsligt kom en man rusande runt huset. Han bar en grå, oljefläckad overall och torkade händerna på en trasa medan han visade oss runt i huset.
Nedervåningen var som ett museum. Julietta fotograderade intensivt.
Matsalsbordet och stolarna var av massivt brunt trä med svarvade ben och utsirade kantfriser. Äkta mattor. dardel-liknande tavlor. Bastanta skänkskåp. Midjehöga bokhyllor. Antimakasser på de djupa fåtöljerna och rökbord av mässing för herrarna. I ett ställ en jordbrun jordglob, norra hemisfären kunde fällas upp och där under fanns ett rikhaltig förråd av flaskor.
Övervåningen var helgad åt nutiden och fylld av ihopskruvarmöber från IKEA. En stor plasmaskärm som vägg-tv och hembio. Elektronisk utrustning i varje rum. Datorer, telefoner, musikmaskiner. I sonens rum fotbollsaffischer och bilder av Formel 1-bilar. I dotterns rum hästar och slanka människor mot solnedgången på en tropisk beach. Herrns och fruns sovrum dominerades av en dubbelsäng med inbyggda högtalare i en sänggavel av röd sammet där det satt en ellipsformad spegel med guldram. I taket hängde en gigantisk Tv med en liten elektrisk motor som kunde höja eller sänka den.
’Kan användas,’ sa Julietta, ’men då måste man tömma hela nedre våningsplanet. Vilken stämning det var i huset. Det ska jag använda nån gång.’