I denna tidiga morgon när jag sitter i fåtöljen med mitt kaffe ska jag säga precis som det var. Jag ska inte tiga för om jag tiger så kunde jag lika gärna lägga det här skrivandet åt sidan.
Jag ska tala. Jag ska tala som en människa och medborgare vid begynnelsen av detta fyrverkeriernas århundrade.
Nu berättar jag: I onsdags tog jag skivstången ur garderoben och körde ett gott pass på morgonen. Efteråt värkte musklerna och jag kontrollerade i spegeln att bicepsen var strama. Sen vädrade jag, duschade och väntade på att hon skulle komma.
Jag tog mot henne i min kortärmade pikétröja så att bicepsen skulle synas. Kvinnor har en viss svaghet för män med starka armar. Det är naturen som konstruerat det så. En del män har å andra sidan en svaghet för kvinnor med stora bröst, andra för kvinnors bakdelar. Jag delar ingen av dessa preferenser. Jag ser till helheten.
Efter att ha gått hemifrån och lämnat henne i våningen kunde jag inte släppa tanken utan vandrade rastlöst på stan innan jag gick tillbaka vid tvåtiden. Mena var fortfarande kvar.
’Ursäkta,’ sa jag, ’jag glömde ett par papper.’
Hon såg på mig.
Doften av hennes kropp fyllde hela våningen som en dimbank svävar över en nyplöjd åker.
Det doftade varm, svettig kvinna. Det luktade rått av kön.
Jag gick ut genom serveringsgången och passerade henne på bara en meters avstånd.
Herregud, tänkte jag, gånge denna kalk aldrig från mig.
Och sen kom fredagen då hon stod utanför Södra Station.