Han stank otvättad däggdjurskropp. Det är den kväljande stanken från kvalsterexkrement, den som uppkommer då kvalstren förökas veckovis utan att tvättas bort. Han sträckte fram handen:
’En krona till en hemlös.’
Min första instinkt var att vända bort huvudet. Jag ville inte. Varför skulle jag hjälpa honom när pengarna ändå går till sprit och knark?
Men samtidigt. Jag måste. Han var en medmänniska, en som fallit och vem som helst kan åka ned i rännstenen. Gränsen är tunn som en fjärilsvinge. Varför skulle jag inte ge honom pengar?
Men samtidigt. Nej, jag vill inte.
De fattiga, de utslagna, de hemlösa är ett samhällsproblem som ska skötas av det allmänna. Det är till det jag betalar skatt och de sociala myndigheternas insatser är mer effektiva. Ger jag honom pengar accepterar jag den absurda teorin om att fattigdom är orsakad av individuella orsaker.
Men samtidigt. Jag måste.
Mitt ansvar är personligt och jag kan ingripa nu och i detta ögonblick för att lindra en medmänniskas hunger.
Men ändå. Nej!
Jag avskyr den individuella välgörenheten då en parfymerad hand av välvilja skänker en örtug till den fattige. För varje krona jag ger i välgörenhet till samhällets olycksbarn så står en kostymerad politruk i kulisserna och hoppar jämfota av glädje. Planen har gått i lås, nu ska den bli politik: ju fler människor som förmås att ge av sitt överflöd, desto mer kan skatten sänkas. Frivilligorganisationer och offervilja. Det privata initiativet. Entrepreneurismens seger över kollektivet. Den parfymerade handen vinkar avmätt mot samhällets olycksbarn medan de kostymerade politrukerna får argument för att sänka skatten och göra de redan rika ännu rikare.
Men samtidigt var han en som är som jag. Botten i mig är botten i andra. Också jag kan falla en dag, också jag kan en dag stå där i tunnelbanan och stinka kvalsterbajs och förödmjuka mig för att få en slurk vin för att dämpa ångesten. Varför skulle inte jag ge av mitt överflöd nu när skattesänkarextremisterna hemsöker landet som segerrusiga rovriddare?