Fem plusgrader enligt utomhustermometern i badrummet, grå himmel och en stad som vaknar. Lyssnar på BBC medan jag duschar och hör att prinsen av Wales skojigt nog har skickat ut sina lakejer för att dementera en nyhet som ännu inte publicerats i ’Mail on Sunday’. Den ännu inte publicerade artikelns uppgifter är givetvis felaktiga dels av skälet att Hans Höghet säger så, dels av skälet att hans före detta lakej, som är tidningens uppgiftslämnare, enligt prinsen lider av posttraumatisk stress.
Så är det. Prinsen har inte alls rullat i sänghalmen med en kammarherre. Nä, nä. På de brittiska slotten sitter adeln och föraktar the little german lady and her family för att de inte kan föra sig. Med den familjen umgås man så lite som möjligt, minst av allt gifter man bort sina barn med dem. Harmen var stor då familjen Spencer blandade blodet genom att gifta bort dottern Diana med den lilla, tyska damens son. Men så gick det som det gick också. Det är bara att läsa talet som brodern höll på systerns begravning. Jag gissar att det enda som hindrade den lilla tyska damen från att lämna kyrkan var de hundratals miljoner som stirrade på Tv-bilderna.
På samma sätt är det i Sverige. Inte gifter den svenska aristokratin bort sina söner och döttrar med ättlingarna till den franske bagaren Bernadotte som importerades i början av 1800-talet. Dottarna får som brukligt inleda aveln i Tyskland eller bland de ofrälse hemmavid. På de svenska slotten sitter den svenska aristokratin och bidar sin tid precis som aristokratin på de brittiska öarna.
Jag befann mig en gång på doktorsmiddag och om den professor som satt vid den nyblivne doktorns sida berättade min bordsdam följande historia:
Professorn kom från små förhållanden, därför fick han stipendier och hamnade som frielev på Sigtuna och i samma klass som Carl-Gustaf Bernadotte. Relationen mellan de två klasskamraterna var inte av bästa sort, för att uttrycka det försiktigt.
Alltnog, åren gick. Den begåvade pojken skrev en lysande avhandling i sitt ämne. Klasskamraten Carl-Gustaf blev chef för familjeföretaget utan annan ansträngning än att överta jobbet då huvudmannen dog 1973.
Så kom den dag när den begåvade unge mannen vid en mottagning skulle ta mot sin doktorshatten.
Carl-Gustaf skulle officiera och överräcka hattarna.
Middag avåts. Musikanterna filade. Tal hölls och hattarna började överräckas ut ur konungens solenna hand. Den begåvade gossen från små förhållanden stod så framför sin före detta klasskamrat. Hatten mottogs. En kunglig hand sträcktes ut för att fatta den unge doktorns hand.
Men då sa gossen som kom från små förhållanden med klar och tydlig röst till sin Herre och Konung:
’Du, passade det inte på Sigtuna så passar det inte nu.’
Varpå han vände på klacken och lämnade den kungliga handen hängande i luften.