Efter ett häftigt pass på gymmet klev jag ut på Medborgarplatsen. Där stod Noureddine som jag lärde känna för trettio år sen. Det var på den tiden han gick på KTH. Nu är han ingenjör och har tre barn som han lotsar ut i samhället. Den äldsta går på KTH.
Hans vrede över det som sker på Medelhavets östra kust är fortfarande lika stor som för trettio år sen. När vi stod på torget såg han plötsligt bort i riktning mot moskén, den som ligger i synbilden strax före Katarina kyrka. Korset och halvmånen bredvid varann. Fast det är bara korset som får kalla till gudstjänst med klockklangen. Ingen böneutropare får höras.
’Ser du killen som haltar,’ sa Noureddine plötsligt. ’Han med skägget. Han var i Afghanistan och slogs mot ryssarna. Det är därför han haltar, ena benet sprängdes bort av en rysk mina. Han har träffat bin Ladin flera gånger.’
’Varför säger du det här?’
’Den där killen och jag, vi kom hit ungefär samtidigt. Han skulle också plugga, han hade gått på en bra skola och hade fina betyg. Men han pluggade inte utan träffade kvinnor, han sprang på krogen och glömde att ta ansvar för sitt liv. Han var en av dem som lämnades efter av oss andra. En dag vaknade han upp och fattade att han var ingen. Nu är han någon för han har varit en Guds soldat och blivit förtidspensionerad och lever på mina skattepengar.’
’Hur går det för barnen?’
’Jag gör allt för att dom inte ska bli som den där idioten.’
