Det ringde ihärdigt på dörren. Jag vägrade in i det sista att öppna, men till slut måste jag ge efter.
Utanför dörren två barn iförda svarta dräkter och med vita plastmasker. De skulle föreställa döden. De hade till och med leksaksliar för att efterlikna Liemannen.
’Bus eller godis,’ sa barnens tunna röster i korus.
Jag gav dem pengar och så gick de vidare till nästa dörr. Vad skulle jag göra? Skulle jag säga åt dem att jag hjärtligt avskyr det här importerade ceremonielet som bara går ut på att kränga nipper och därmed att fylla deras små sinnen med våra vänners tankemönster.
Naturligtvis kunde jag inte säga det till barnen.
Den som kan ockupera människans fantasi har också makt över hennes medvetande, hennes hjärta och händer. Det är den här importens yttersta konsekvens.
Man ska inte glömma bort att Nazityskland aldrig någonsin erkände sina uppenbara brott mot internationell lagstiftning. De var mån om sin respektabilitet. Våra vänners regering däremot erkänner brotten utan förbehåll.
Ta bara våra vänners lag, American Servicemember Protection Act, som ger dess tjänstemän rätten att, med militära medel om så behövs, frita de egna soldater som riskerar att åtalas av Den Permanenta Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag. Stadgan upprättades i Rom juli 2002, och har ratificerats av 92 stater, ytterligare 145 har för avsikt att skriva på.
Jag undrar bara när våra vänners soldater kommer att storma domstolen Haag.
På nyheterna rapporterar man att ytterligare en av våra vänners helikoptrar skjutits ned i Irak.
Det är som Robert Fisk skrev i The Independent när våra vänners icke-valde president i maj förklarade att kriget var över: ”Kriget är inte alls över, det är nu det börjar.”