Det är svart ute. Några plusgrader, ingen snö. I norr har snön kommit, kylan har ännu inte nått hit.
Elden sprakar i öppna spisen. Vi har ätit, jag dricker kaffe, Mena läppjar thé och skissar. Skönt att hon inte sätter på Tv:n, Tv-tittande är bara för dem som inte fattat att programmens enda målsättning är att tittaren blir reducerad till ett ögonpar som ska finnas kvar vid rutan under reklaminslagen.
Teckningen av mig är färdig. Den blev riktigt bra, tycker jag, men jag vet inte var jag ska sätta upp den. Jag kan ju inte ha den i arbetsrummet.
Den stora älgen kommer ofta ut från skogen och betraktar Mena. Hon säger att Sverige är ett underligt land med en vildmark så här nära huvudstaden.
Jag har sagt till henne att det här är inte någon vildmark, det är en vanlig skog och vanlig skog i det här landet innehåller en och annan älg. Vildmark är kniv, ryggsäck och ensamhet. Jag vet. Som naturintresserad gymnasist stannade jag helg efter helg i skogen och sov under bar himmel. Under militärtjänsten blev det samma sak. Ut i skogen, här är kartan, gör jobbet, klara dig själv och kom tillbaka på bestämd tid. Vad jag inte vet om att klara sig ensam i skogen är inte värt att veta.
