Tidigare ikväll var det final i damernas fotbolls-VM i Los Angeles. Det var en sån match man måste uppleva tillsammans med andra och eftersom arenan ligger i Los Angeles i det land som flyter av mjölk och honung så gick jag till en pub i närheten.
Först klämde jag i mig en kebab och gick sen tvärs över gatan till Gröne Jägaren. Det är ett ställe med billig öl.
Det var en bra match, men tjejerna förlorade i förlängningen. De hade initiativet i första halvlek, sen tog det tyska laget över och alltsammans avgjordes på frispark. Inget att snacka om, den som gör flest mål vinner. Det är så det är i fotboll.
I baren efteråt stod jag bredvid en senig man i fyrtioårsåldern. Han sa att han bott utomlands i sexton år. Idag hade han gått omkring i barndomskvarteren på Söder. Landet var inte sig likt. Allt var åt helvete! Och vad var roten till det onda som drabbat fosterlandet?
’Utlänningarna! Jag hatar de där små människorna. Jag skulle kunna spränga en bomb i det här landet. De ska kastas ut. Och ska de döpa om Medborgarplatsen till Anna Lindhs Torg, då djävlar spränger jag hela skiten. Jag skulle kunna skjuta den där djävla Göran Persson. Har du inget jobb åt mig?’
Det var en kille som gjort sig till Gud i sitt eget universum. En übermensch som förvandlats till det han själv hatade. Han viftade med ett plastkort som var hans legitimation och fasta punkt i tillvaron. Han hade turnerat världen runt som licensierad volleybollspelare. Våra vänners land var idealet att bo i. Just nu bodde han hos en kompis på Lidingö.
’Man kan ställa sig i bostadskö,’ sa jag vänligt.
Han ruskade misstroget på huvudet och sa: ’Finns det verkligen sånt?’
Så började han åter mässa sitt evangelium och inskjutet i en salivfradgande harang sa han någonting om att ’nu när jag förlorat min familj så har jag ingenting kvar och ska supa till pengarna tar slut. Har du inget jobb åt mig?’
’Nej,’ sa jag och gick hem.