Tidig morgon.
Mörkt ute.
Trafiken nere gatan morrar allt mer påträngande. Vi kanske skulle sätta in treglasfönster för att stänga ute motorljudet? Grannarna har visst gjort det och det fungerar bra.
Jag kan tolerera ljudet från bussarna, det är nyttotrafik och det tycker jag är acceptabelt när man bor centralt. Vad jag har svårt för att acceptera är packade snorungar som vrålar på småtimmarna när de är på väg hem efter ett halvt tjog öl. Eller killarna på motorcykel som drar på med full kraft, jag såg en av dem komma körande på bakhjulet nedför Katarinavägen.
Jag gissar att det är ungar som bor i tysta förorter. Här i innerstan övermannas de av någon slags frihetskänsla. Alltså vrålar de eller pressar sina maskiner till att tjuta när de vistas här bland alla glittrande illusioner.
Temperaturen sjunker varje morgon. Nu finns bara minnena kvar av sommarens sol. Eller rättare sagt den stekande sommarhettan, floderna som svämmade över, kusterna som piskades av stormar, skogsbränderna i Italien och Frankrike.
Vi var på Rivieran när det började brinna. Jag minns lukten av brand som kom drivande från bergen. Jag minns också reportagen om de gamla som dog i hettan. De gamla som torkade ut för att de inte hade kraften att ta sig till duschen eller råd att skaffa luftkonditionering.
I Frankrike dog 14 000, i Storbritannien 2000, i Tyskland 7000, i Portugal 1300. Det är de officiella europeiska förlustsiffrorna efter det globala massförstörelsevapen naturen satt in mot mänskligheten.
De andra som dog, de gamla, de orkeslösa, de späda, de fattiga, de sjuka, de som var mångfalt fler utanför Europas gränser, om dem finns blott tystnad. Klagoropen vid deras kroppar har för länge sen försvunnit som rök mot himlen.
Nu har det blivit ljusare och morgon där ute. Dags att kränga på sig rustningen och möta fienden.
