På väg till jobbet besökte jag antikvariatet på Hornsgatan. Det var i fullt kaos. Sönderslagna bokhyllor, böcker utslängda på golvet och Ove bakom kassan med ett blodigt bandage om huvudet. Han rökte sammanbitet och höll en tom Cola-burk i handen.
Ove är en särpräglad människa. En julafton kom jag förbi antikvariatet. Varför sitter du här? frågade jag. Jag bar kassar med julklappar och hade bråttom hem till tre för att hinna se Kalle Anka med dottern. Det är öppet för att jag inte ska gråta, sa han. Kom med hem till oss, sa jag. Vänligen gå din väg, sa han och började gråta.
Nu stirrade han på mig.
’Vad är det som hänt?’ frågade jag.
’Kommer du ihåg förra gången du var här? Jag hade fått överta en boksamling efter en gammal farbror och frågade dig om jag kunde ha boken i fönstret.’
’Vilken bok?’
’Den här,’ sa han och lyfte fram en tung foliovolym som hette ”How to raise a Jewish Child”. ’Du sa att jag kunde ha den i fönstret.’
’Sa jag?’
’Sen kom de. Nazisterna alltså.’
’Det är inte klokt.’
’Jag har ju tränat karate förr, men tredje gången orkade jag inte upp. Det var unga killar, fyra stycken. När jag låg på golvet sparkade de mig i ansiktet och på ryggen.’
’Fy fan!’ skrek jag.
’Jag har legat på sjukhuset en vecka. Men jag klarar mig. Jag har alltid haft döden med mig. Jag är ju bög och socialist och jude. Tur att man inte är skåning också,’ sa han och försökte flina åt skämtet.
Jag såg att det gjorde ont när han försökte röra på ansiktet.
’Jag har böcker åt dig. En översättning av Erik Hermelin. Mantiq-ut-Tayir från 1929. Och en förstautgåva Strindberg.’
’Vilken då?’
’Skärkarlslif från 1888.’
’Fantastiskt,’ sa jag och betalade fast det sved i plånboken.