På kvällen dunkade Herbert mig i ryggen och sa att jag var en bra karl. Han drack hela tiden. Jag har aldrig sett en människa dricka så mycket utan att bli påverkad. Sen bjöd han hela sällskapet på nattvickning. Hans hem var en magnifik våning i två plan högt uppe på en kulle. När vi kom dit höll en gammal kvinna på att laga mat. Hon talade bara italienska och log hela tiden. Medan de andra åt av det kallskurna så visade Herbert upp mig till övervåningen.
’En Turner-epigon jag köpte i London förra året,’ sa han och visade mig en tavla.

Bilden föreställde ett pastoralt slättlandskap i dimma eller kanske soldis, det var svårt att avgöra vad som var det rätta förhållandet. I förgrunden fanns en liten tjärn. En mörk skog vällde ut över landskapet och lämnade en vid glänta där det stod en väldig ek. Runt trädet dansade en grupp kvinnor i fotsida kläder.
Vid trädet stod en ensam gestalt.
’Det är väktaren som bevakar trädet,’ sa Herbert. ’Ingen dödlig får bryta en kvist från det heliga trädet. Det var det han själv gjorde den dag då han mördade trädets förre väktare och intog hans plats. Vet du att trädets väktare kan aldrig gå till vila? Han kan bara sova korta perioder. Ständigt måste han vara på sin vakt mot den som vill ta hans plats precis som han själv erövrade den en gång. En dag kommer han att dödas. Det vet han. En främling överrumplar honom och tar hans plats.
Olycka och ofruktsamhet kommer till människornas värld om trädets väktare dör av ålder eller sjukdom. Därför måste han alltid bevaka trädet trots att han vet att den dag kommer då han misslyckas. Kvinnorna åtrår honom. De vill alla betäckas för att få hans kraft.’
Vi stod på en balkong och såg ut över Rom. Herbert lutade sig tungt framåt, han stödde sina kraftiga händer mot balkongräcket. Jag såg att det löpte en svartblek rand runt hans vänstra tummes innersta led.
Över staden seglade sönderrivna moln. Ljuset från billyktor pulserade från de branta vägarna på andra sidan dalen. Det var en mäktig bataljmålning som ångade av liv.
’Vi är väktarna,’ sa Herbert.

Det betyder att det är vi som ska dödas, tänkte jag.
Plötsligt ett fyrverkeri långt borta. Gnistrande ljusblommor och kaskader av glitter lyste upp natten. Men inget ljud av smällar och bombkrevader.
Bara detta tysta fyrverkeri i natten.
’Romarna gillar att festa,’ sa Herbert.