När jag vaknar är klockan fem och det är tyst ute på gatorna. Trafiken kommer igång lite senare eftersom det är söndag.
Medan jag ännu ligger i sängen lyssnar jag till nyheterna på BBC. En palestinsk självmordsbombare gick igår in på en restaurang i Haifa. Nitton människor dog. Motivet var att israeliska soldater hade dödat två personer i hennes familj.
Efter att ha duschat och gjort kaffe tittar jag ut genom fönstret. Jag ser en kvinna nere på gatan. Hon leder sin cykel och verkar ha bråttom.
För ett par veckor sen träffade jag henne utanför Konsum. Det var sen kväll och hon sa att hon var på väg till det dagis där hon jobbar. Jag vet att hon inte var omtyckt av alla föräldrarna på dagiset när vår dotter gick där. Hon var bestämd och frispråkig och kunde säga saker som ’din dotter behöver mer kläder eftersom det är kallt ute’ eller ’man ska komma i tid till frukosten eller så blir det ingen frukost’.
Jag gillade hennes raka stil. Dessutom lyckades hon få barnen att uppföra teaterstycken inför publik. Kulisserna hade hon fått till skänks från den skola där hon städade en gång i tiden. Men några föräldrar klagade på henne och hon blev förflyttad.
När jag den där sena kvällen hörde henne säga att hon var på väg till dagiset gjorde det mig inte förvånad. Andra kanske skulle ha tänkt att det var egendomligt att hon gick dit sent på kvällarna. Jag tänkte inte så för jag känner till hennes hemlighet.
Hon berättade den en dag när vi stötte ihop i Vitabergsparken. Det var en kall vinterdag, snön föll och barnen åkte snow-racer i backarna som störtar ned från Sofia kyrka. Plötsligt sa hon:
’Jag kan inte få barn. När jag var liten opererade de mig.’
’Jag trodde de där tonåringarna som brukade hälsa på dig på jobbet var dina barn.’ ’Deras mamma är död. Jag uppfostrade dem i tolv år när jag bodde ihop med deras far. Sen sa han åt mig att flytta.’
Det är söndagsmorgon. Inga bilar, inga andra människor, bara en gestalt som skyndar ned mot Ringvägen och försvinner.
